Oj, det var länge sedan jag skrev något här. Nu är jag vuxen, fyller 23 i år, och har flyttat hemifrån, bor tillsammans med min pojkvän och pluggar på högskola. Jorden snurrar på. Jag är delvis tacksam för det svåra jag har gått igenom. Jag tror att man måste må dåligt för att kunna må bra. Livet kommer kasta skit på mig i framtiden, men jag kommer också ha en sju helvetes massa bra stunder, gapskratt och lyckobubbel. Jag tror att jag har blivit klokare. Fått en annan syn på vad som är viktigt i livet och inte. Den synen kommer förmodligen komma att ändras senare i mitt liv. Ingenting varar ju likadant för alltid. Jag jobbar med mig själv varje dag. Försöker att komma på lösningar på mina problem och försöker skapa så lite problem som möjligt.
Har flera gånger funderat på att uppsöka läkare för att se om jag har depression, men jag vill inte bli ett pillerknaprande vrak. Jag tror inte att det skulle hjälpa mig att få ett namn på mina känslor. Och piller är ju aldrig lösningen. Jag tar inte ens läkemedel vid huvudvärk. Jag tror starkt på att jag kan klara det mesta här i livet på egen hand.
Psykolog har också poppat upp i huvudet ett par gånger. Och det skulle säkert kunna vara till hjälp. Dock så påminner det mig om stand-up - man går till en föreställning i tron om att man kommer ha kul och kommer skratta. När jag ser standup-shower skrattar jag ett tag, men tanken landar alltid på varför människan står där uppe. Den har skrivit, strukit, skrivit igen, frågat "är detta kul?", går upp på scen, får lite skratt och betalt, kanske påverkar någons liv men för många ser livet likadant ut morgonen efter.