Jag har ofta tänkt på varför det skrivs och rapporteras så mycket om brottsligheten i dagens mainstream medier, och om det finns en bredare agenda man försöker genomföra? Låt oss titta lite på Maslows behovshierarki:
Ju viktigare ett behov är, ju större area tar det i anspråk. Här i Sverige ser vi detta som en trappa. Det första steget i trappan är fysiska/fysiologiska behov. Här ryms allt som har direkt anknytning till kroppens funktionalitet och livets fortbestånd: Mat, dryck, vila, sex, kläder och skydd mot överhettning/svår avkylning. Dessa behov korresponderar med den mest primitiva och grundläggande funktioner i människohjärnan – och om de hotas utlöser de mest desperata handlingar. Typiskt så används dessa för att ”disciplinera” folk att betala sina räkningar i tid – annars stängs vattnet av, eller strömmen eller i förekommande fall: Fjärrvärmen. Genom att hota folk med att exponera dem för konsekvenser som är potentiellt livshotande, och samtidigt friskriva sig från konsekvenserna, ”mobbar” man folk att prioritera just dessa leverantörer när pengarna inte räcker till. Detta leder även till en känsla av mindervärd och stigmatisering hos de som drabbas – och det är gärna de som har det svårt nog så det räcker och blir över redan. De som bara slarvar, brukar betala precis innan det är ”för sent” – men de drabbas sällan av konsekvenser som hotar liv och hälsa. Att man överhuvudtaget kan använda sådana verkmedel i ett modernt(?) samhälle är för mig en gåta eftersom detta osar av feodalstat.
Det nästa steget är ”Trygghetsbehov” – och varför är det ett eget steg? Man KAN ha steg 1 tillfredsställd, men känna otrygghet – och här är brottsligheten största hotet eftersom samhället inte verkar vilja åtgärda problemet. Sanningen är den att brottsligheten är ett sätt för samhällseliten att kuva dem som befinner sig under dem på trappan/stegen och samtidigt hålla folks uppmärksamhet borta från andra frågor. Jag vet: Det låter konspiratoriskt, men jag välkomnar alternativa förklaringar! Men tänk på det: Om du vill begränsa de allmänna fri och rättigheterna, vad är då det mest effektiva sättet? Att få de som skall kuvas att själva ropa på mer polis och hårdare tag. Är det så mer brottslighet idag än tidigare? Jag tror faktiskt inte det, men toleransen för asocialt beteende är mindre nu än för - låt oss säga 50 år sedan. Jag skall ge ett exempel: På farsans arbetsplats arbetade en granne till oss som chaufför. Han var förutom att vara psykopat, även alkoholist – och när han hade körningar till Danmark och Tyskland brukade han mucka bråk på färjan, och den arma stackare som besvarade hans utmaning slogs blodig. Detta pågick under flera år tills färjebolaget fick nog och portade honom. Men ALDRIG lagfördes han för sitt brutala beteende – vare sig på färjan eller privat. Han bjussade alla han ogillade på stryk, och vid ett tillfälle jagade han en säljare han skyllde pengar så skjortan stod rakt ut. Turligt nog var säljaren snabbare på foten och kunde sätta sig i säkerhet i en affär några kvarter borta. I våra dagar skulle denna kille kommit att få sina eskapader rapporterade i tidningen samtidigt som han skulle få fast förbokad cell i fängelset. Jag nämner detta därför att det är så deskriptivt för 1960 talets Norden. Om man definierar brottslighet som lagöverträdelse – antingen detta lagförs eller inte, så är det mitt påstående att brottsligheten/brottsbenägenheten var minst lika uttalat för 50 år sedan som den är idag, men dåtidens människor var mindre benägna att anmäla brott till polisen eftersom telefoninnehav dessutom var mer sällsynt – vilket gjorde det att anmäla någon till ett större projekt än det är idag. Sedan dess har toleransen för brottsligt beteende minskat – och något av skälet är att vi från myndigheternas sida ”uppfostrats” att inte tolerera övergrepp. Skräckhistorierna från gamla dagar kan ge den tuffaste mardrömmar.
Nästa steg är ”Gemenskap” och i detta ligger känsla av tillhörighet, både i förhållande till samhället, i familjen och i jobbrelationen. Även här är man framme och naggar i kanten. Man för medvetet en politik som alienerar allt flera, och förpassar dem till jus ”de” begreppet. Detta kallas ofta för utanförskapet. Man använder sig av olika metoder för att få detta genom, men för att hålla oss vid medierna, så är det så att de senaste 30 – 40 åren så har medierna medvetet skapat en avgrund mellan de styrande och de styrda. Man behöver minsann inte vara någon Sherlock Holmes för att leta rätt på de som ligger bakom: Det är samma drägg som vill begränsa våra fri och rättigheter. Vem är så dessa ”någon”? De är den grupp som styr världsfinanserna och världsekonomin. Deras motiv för att begränsa folks rättigheter är enkla: Ju mindre du och jag har att säga till om, ju mindre besvärligt blir det för dem. De vill ha tillbaka den tid då ingen ifrågasatte produkternas sammansättning, ingen bråkade om cancerrisker och ingen hade något att säga till om utanför hemmets väggar. Nu vill dessa ”någon” i och för sig ha ett ord med i laget även inom hemmets lugna(?) vrå genom att de vill ha kontroll över alla våra elektronikprylar så att vi inte ”stjäl” från dem – och inte för fram åsikter som skulle kunna få folk att ifrågasätta dem och deras beteende. De försöker dessutom att sätta upp konstgjorda gemenskaper: Genom att skapa sådana kring vissa produkter, kan man få folk som använder just dessa produkter att känna mer lojalitet till andra brukare än rentav sina vänner och i extrema fall även familjen. I USA åkte Ovaltine på en rejäl nit när de tillämpade dessa metoder på 1960 och det tidiga 1970 talet. De var några decennier för tidigt ute. Japanska instrumentproducenten Ibanez tillämpade metoden på 1980 och 90 talen genom att beteckna alla som ägde Ibanez instrument som ibanezer. Inget fel på Ibanez – jag hade ett par av deras effektpedaler på 1980 och 90 talet och de infriade fullt ut. Dock kände jag mig inte som ”ibanezer”.
Nästa steg är ”Uppskattning”: Alla behöver uppskattning för att må bra och få bekräftelse på att deras existens och medverkan har positiv betydelse. I detta begrepp ligger just det att vi är sociala djur och att vi ”navigerar” efter de signaler vi får från kollektivet. Uppskattning har mindre betydelse än de föregående stegen, men är ändå rätt så viktigt för oss. Uppskattning är motsatsen till bestraffning. Psykopater använder ofta dessa två riktmärkena för att förvirra och få offren att tappa gångsynen: Genom att uppmuntra något ena gången och bestraffa samma sak andra gången samtidigt som de tillämpar tillfällighet i reaktionen, så vet inte offren vad de skall förvänta och osäkerhet blir resultatet, och vi ser här hur man använder steget ”Uppskattning” för att såga i steget ”Trygghet”. Detta är härskartekniker som även samhället använder. Du vet aldrig var och när det ”smäller”. Men människan försöker hela tiden att uppnå ”Uppskattning” eftersom detta triggar hennes hjärnas belöningscenter och frigör endorfin som framkallar en känsla av välmående. Vi har alla behov av att känna oss lyckade – ty alla vet hur det motsatta känns. Det luckrar dessutom upp vardagens ofta grå tristess. Vi skulle kunna göra en spegelvänd trappa med där allt vi INTE behöver/INTE vill ha ingår. Det får bli ett projekt för framtiden.
Sista steg är ”Självförverkligande”. Detta är det minsta och översta steget. Det är inte nödvändigt för överlevandet, det hotar inte tryggheten om vi inte når detta steg, men ändå försöker vi varje dag att nå dit: Att nå vår fulla potential och visa världen att vi minsann inte är en könslös framtoning som knappt syns bland ”massorna”. Varje enskild människa är unik, och varje enskild människa har ett val huruvida hon vill ingå i en massa eller inte. Massorna är ett konstgjort begrepp som bygger på elitens behov utav att stå fram som unika, excellenta, ädla och nära nog gudomliga. Alla kan i och för sig nå detta steg eftersom det i slutändan är tal om en personligt upplevd känsla, men det vill inte eliten att folk skall tro/veta. Eliten vill att folk skall tro att det är endast de utvalda få som kan nå detta steg, och att alla andra får vara tacksamma för att få ingå i massorna. I grund och botten är detta en förolämpning mot alla unika individer i samhället – och bara det att använda ett sådant uttryck är ett sätt att även förvägra folk att känna gemenskap med samhället. Det är ett sätt att göra samhället till elitens egendom och deras verktyg för att tukta andra att tjäna dem utan frågor ställda. Detta är det viktigt att vara medveten på eftersom eliten använder Maslow trappan för att se till att den har monopol på politiska befattningar, för att hålla vanligt folk ute från medierna och kunna stigmatisera alla som hotar elitens ställning som just elit. Sedan kan man fråga sig: Hur kommer det sig att somliga bildar elit? Svaret på det ligger i människans psyke: Dominans är tecken på livsduglighet, och den mest livsdugliga skall ha förstarätten att föra sina gener vidare. Just så primitivt är det. Behovet av att ingå i den styrande elit är en del av det behov som ingår i självförverkligande steget. Man kan utrota en elit, men lika fort springer en ny fram. Det är den deprimerande sanningen. Förvisso kan vi övriga i kraft av vårt antal påverka och i viss mån tvinga eliten i viss riktning, men den som sitter med de mest kraftfulla verkmedel, vill som regel ha sista ordet. Detta kommer inte att ändras förrän människan själv tagit ett kvantumsteg uppåt som art. Det är just vår primitiva natur som står i vägen för att vi skall kunna utveckla oss till högre varelser. Dagens elit ger vid handen att människan har en lång väg att gå innan hon kan nå den högre formen av civilisation många av oss suktar efter.
Vår bristfälliga hjärna som är ett lapptäcke av nytt och gammalt där den gamla och primitiva har förstarätten må ha gjort oss till evolutionsvinnare och räddat oss från utrotning i klorna på sabeltandade tigrar och andra hungriga varelser, men den har mer än sannolikt gjort att vi nära nog har utrotat varandra flertalet gånger under de ungefär 200 millennier vi existerat i vår nuvarande form. Vi är alltså i princip de samma som för 1/5 miljon år sedan – deprimerande. Vi har sannolikt under dessa år varit förmögna att resa i rymden, varit förmögna att landa på Mars och givetvis Månen och därstädes lämnat de konstiga strukturer som dagens foliehattar kallar ”bevis för utomjordingar”. Sanningen så som jag ser den är snarare att vi inte klarar av att hantera den teknologi vi skapar eftersom vårt psyke hänger efter. Detta får oss att använda teknologin på ett mycket destruktivt sätt. I stället för en mänsklighet, så har vi ett lapptäcke av grupperingar som alla kämpar om hegemonin. Om människan varit modernare, skulle det finnas hindringar i vägen för det blodbad vi ser varje dag av varje år allt för saker som i princip är meningslösa, såsom religion och politiska ideologier. Men detta är del av elitens härskarteknik: Ge folket/massorna symboler att dö för i syfte att förverkliga sig själv, så kan man sitta tryggt medan idioterna tar kål på varandra. Vi har utkämpad många krig bara under de senaste 1000 åren, det ena mer meningslöst än det andra. Förlorarna har alltid varit det eliten kallar ”massorna” – men för de som mist de sina finns ingen tröst i gemensamt öde. Det är en bottenlös tragedi bakom varje dödsfall för ”landet”, ”folket”, ”Saken” och all den andra nytal svadan som mynnar ut i att de dog för eliten i elitens ställe. Som någon sade om Vietnamkriget: Om ingen mött fram, skulle det inte blivit något krig. Det är just så enkelt det är. Om man kunde ta kål på den mentalitet man hör hela tiden från USA och Storbritannien om att ge något tillbaka till landet. Det var just det som de som kämpade i Koreakriget och Vietnamkriget gjorde – och lämnade efter sig en rad massakrerade civila och förstörda liv. Den dag sådan fanskap förbjuds, är den dag hoppet börjar spira för att mänskligheten håller på att växa upp. Den dag mänskligheten blir vuxen, kommer brottsligheten att upphöra i det allt väsentliga eftersom begreppet ”vi” då kommer att famna vidare, medan ”de” kommer att krympa – och med det utgångspunkten för konflikter som är så inflammerade att de mynnar ut i dödligt våld.
Människan har inga naturliga fiender kvar, men det innebär inte att hon måste fylla denna roll själv. Det är fullt möjligt att skapa en situation där hela mänskligheten samarbetar för att säkerställa att vi även i fortsättningen kommer finnas här. Det bästa sättet är att se till att ingen går hungrig, ingen saknar dricksvatten och alla har trygghet. Sker detta, kommer det bli svårare att starta krig. Det gäller att plocka bort demonerna lika snabbt som eliten utmålar dem. Hur? Genom att använda deras egna psykopatiska härskartekniker mot dem själva, göra eliten osams och få dem att bråka sig emellan. Då är det möjligt att ta makten tillbaka dit den hör hemma: Hos folket. Med makten hos folket är inte krig något alternativ eftersom folket är den eviga förloraren i krigets smutsiga spel. Med makten hos folket minskar risken för maktfullkomlighet och övergrepp. Sedan bör begreppet ”massmedia” avskaffas. Det är en hädelse, en skam och en förolämpning mot folket. Kalla fanskapet ”media” – men allra helst låt styggelsen få dö. Ersätt det med källor till rena fakta utan censur, utan översitteri och utan förmynderi. Låt oss se till att förtryckets mörka moln skingras och att frihetens sol får lysa obehindrat.
Så här fungerar det idag - och detta är inte teori, men bevisbart fakta!
