En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Senaste inläggen som handlar om psykologi

Bergatorparen

Jag har ofta tänkt på varför det skrivs och rapporteras så mycket om brottsligheten i dagens mainstream medier, och om det finns en bredare agenda man försöker genomföra? Låt oss titta lite på Maslows behovshierarki:

Ju viktigare ett behov är, ju större area tar det i anspråk. Här i Sverige ser vi detta som en trappa. Det första steget i trappan är fysiska/fysiologiska behov. Här ryms allt som har direkt anknytning till kroppens funktionalitet och livets fortbestånd: Mat, dryck, vila, sex, kläder och skydd mot överhettning/svår avkylning. Dessa behov korresponderar med den mest primitiva och grundläggande funktioner i människohjärnan – och om de hotas utlöser de mest desperata handlingar. Typiskt så används dessa för att ”disciplinera” folk att betala sina räkningar i tid – annars stängs vattnet av, eller strömmen eller i förekommande fall: Fjärrvärmen. Genom att hota folk med att exponera dem för konsekvenser som är potentiellt livshotande, och samtidigt friskriva sig från konsekvenserna, ”mobbar” man folk att prioritera just dessa leverantörer när pengarna inte räcker till. Detta leder även till en känsla av mindervärd och stigmatisering hos de som drabbas – och det är gärna de som har det svårt nog så det räcker och blir över redan. De som bara slarvar, brukar betala precis innan det är ”för sent” – men de drabbas sällan av konsekvenser som hotar liv och hälsa. Att man överhuvudtaget kan använda sådana verkmedel i ett modernt(?) samhälle är för mig en gåta eftersom detta osar av feodalstat.

Det nästa steget är ”Trygghetsbehov” – och varför är det ett eget steg? Man KAN ha steg 1 tillfredsställd, men känna otrygghet – och här är brottsligheten största hotet eftersom samhället inte verkar vilja åtgärda problemet. Sanningen är den att brottsligheten är ett sätt för samhällseliten att kuva dem som befinner sig under dem på trappan/stegen och samtidigt hålla folks uppmärksamhet borta från andra frågor. Jag vet: Det låter konspiratoriskt, men jag välkomnar alternativa förklaringar! Men tänk på det: Om du vill begränsa de allmänna fri och rättigheterna, vad är då det mest effektiva sättet? Att få de som skall kuvas att själva ropa på mer polis och hårdare tag. Är det så mer brottslighet idag än tidigare? Jag tror faktiskt inte det, men toleransen för asocialt beteende är mindre nu än för - låt oss säga 50 år sedan. Jag skall ge ett exempel: På farsans arbetsplats arbetade en granne till oss som chaufför. Han var förutom att vara psykopat, även alkoholist – och när han hade körningar till Danmark och Tyskland brukade han mucka bråk på färjan, och den arma stackare som besvarade hans utmaning slogs blodig. Detta pågick under flera år tills färjebolaget fick nog och portade honom. Men ALDRIG lagfördes han för sitt brutala beteende – vare sig på färjan eller privat. Han bjussade alla han ogillade på stryk, och vid ett tillfälle jagade han en säljare han skyllde pengar så skjortan stod rakt ut. Turligt nog var säljaren snabbare på foten och kunde sätta sig i säkerhet i en affär några kvarter borta. I våra dagar skulle denna kille kommit att få sina eskapader rapporterade i tidningen samtidigt som han skulle få fast förbokad cell i fängelset. Jag nämner detta därför att det är så deskriptivt för 1960 talets Norden. Om man definierar brottslighet som lagöverträdelse – antingen detta lagförs eller inte, så är det mitt påstående att brottsligheten/brottsbenägenheten var minst lika uttalat för 50 år sedan som den är idag, men dåtidens människor var mindre benägna att anmäla brott till polisen eftersom telefoninnehav dessutom var mer sällsynt – vilket gjorde det att anmäla någon till ett större projekt än det är idag. Sedan dess har toleransen för brottsligt beteende minskat – och något av skälet är att vi från myndigheternas sida ”uppfostrats” att inte tolerera övergrepp. Skräckhistorierna från gamla dagar kan ge den tuffaste mardrömmar.

Nästa steg är ”Gemenskap” och i detta ligger känsla av tillhörighet, både i förhållande till samhället, i familjen och i jobbrelationen. Även här är man framme och naggar i kanten. Man för medvetet en politik som alienerar allt flera, och förpassar dem till jus ”de” begreppet. Detta kallas ofta för utanförskapet. Man använder sig av olika metoder för att få detta genom, men för att hålla oss vid medierna, så är det så att de senaste 30 – 40 åren så har medierna medvetet skapat en avgrund mellan de styrande och de styrda. Man behöver minsann inte vara någon Sherlock Holmes för att leta rätt på de som ligger bakom: Det är samma drägg som vill begränsa våra fri och rättigheter. Vem är så dessa ”någon”? De är den grupp som styr världsfinanserna och världsekonomin. Deras motiv för att begränsa folks rättigheter är enkla: Ju mindre du och jag har att säga till om, ju mindre besvärligt blir det för dem. De vill ha tillbaka den tid då ingen ifrågasatte produkternas sammansättning, ingen bråkade om cancerrisker och ingen hade något att säga till om utanför hemmets väggar. Nu vill dessa ”någon” i och för sig ha ett ord med i laget även inom hemmets lugna(?) vrå genom att de vill ha kontroll över alla våra elektronikprylar så att vi inte ”stjäl” från dem – och inte för fram åsikter som skulle kunna få folk att ifrågasätta dem och deras beteende. De försöker dessutom att sätta upp konstgjorda gemenskaper: Genom att skapa sådana kring vissa produkter, kan man få folk som använder just dessa produkter att känna mer lojalitet till andra brukare än rentav sina vänner och i extrema fall även familjen. I USA åkte Ovaltine på en rejäl nit när de tillämpade dessa metoder på 1960 och det tidiga 1970 talet. De var några decennier för tidigt ute. Japanska instrumentproducenten Ibanez tillämpade metoden på 1980 och 90 talen genom att beteckna alla som ägde Ibanez instrument som ibanezer. Inget fel på Ibanez – jag hade ett par av deras effektpedaler på 1980 och 90 talet och de infriade fullt ut. Dock kände jag mig inte som ”ibanezer”.

Nästa steg är ”Uppskattning”: Alla behöver uppskattning för att må bra och få bekräftelse på att deras existens och medverkan har positiv betydelse. I detta begrepp ligger just det att vi är sociala djur och att vi ”navigerar” efter de signaler vi får från kollektivet. Uppskattning har mindre betydelse än de föregående stegen, men är ändå rätt så viktigt för oss. Uppskattning är motsatsen till bestraffning. Psykopater använder ofta dessa två riktmärkena för att förvirra och få offren att tappa gångsynen: Genom att uppmuntra något ena gången och bestraffa samma sak andra gången samtidigt som de tillämpar tillfällighet i reaktionen, så vet inte offren vad de skall förvänta och osäkerhet blir resultatet, och vi ser här hur man använder steget ”Uppskattning” för att såga i steget ”Trygghet”. Detta är härskartekniker som även samhället använder. Du vet aldrig var och när det ”smäller”. Men människan försöker hela tiden att uppnå ”Uppskattning” eftersom detta triggar hennes hjärnas belöningscenter och frigör endorfin som framkallar en känsla av välmående. Vi har alla behov av att känna oss lyckade – ty alla vet hur det motsatta känns. Det luckrar dessutom upp vardagens ofta grå tristess. Vi skulle kunna göra en spegelvänd trappa med där allt vi INTE behöver/INTE vill ha ingår. Det får bli ett projekt för framtiden.

Sista steg är ”Självförverkligande”. Detta är det minsta och översta steget. Det är inte nödvändigt för överlevandet, det hotar inte tryggheten om vi inte når detta steg, men ändå försöker vi varje dag att nå dit: Att nå vår fulla potential och visa världen att vi minsann inte är en könslös framtoning som knappt syns bland ”massorna”. Varje enskild människa är unik, och varje enskild människa har ett val huruvida hon vill ingå i en massa eller inte. Massorna är ett konstgjort begrepp som bygger på elitens behov utav att stå fram som unika, excellenta, ädla och nära nog gudomliga. Alla kan i och för sig nå detta steg eftersom det i slutändan är tal om en personligt upplevd känsla, men det vill inte eliten att folk skall tro/veta. Eliten vill att folk skall tro att det är endast de utvalda få som kan nå detta steg, och att alla andra får vara tacksamma för att få ingå i massorna. I grund och botten är detta en förolämpning mot alla unika individer i samhället – och bara det att använda ett sådant uttryck är ett sätt att även förvägra folk att känna gemenskap med samhället. Det är ett sätt att göra samhället till elitens egendom och deras verktyg för att tukta andra att tjäna dem utan frågor ställda. Detta är det viktigt att vara medveten på eftersom eliten använder Maslow trappan för att se till att den har monopol på politiska befattningar, för att hålla vanligt folk ute från medierna och kunna stigmatisera alla som hotar elitens ställning som just elit. Sedan kan man fråga sig: Hur kommer det sig att somliga bildar elit? Svaret på det ligger i människans psyke: Dominans är tecken på livsduglighet, och den mest livsdugliga skall ha förstarätten att föra sina gener vidare. Just så primitivt är det. Behovet av att ingå i den styrande elit är en del av det behov som ingår i självförverkligande steget. Man kan utrota en elit, men lika fort springer en ny fram. Det är den deprimerande sanningen. Förvisso kan vi övriga i kraft av vårt antal påverka och i viss mån tvinga eliten i viss riktning, men den som sitter med de mest kraftfulla verkmedel, vill som regel ha sista ordet. Detta kommer inte att ändras förrän människan själv tagit ett kvantumsteg uppåt som art. Det är just vår primitiva natur som står i vägen för att vi skall kunna utveckla oss till högre varelser. Dagens elit ger vid handen att människan har en lång väg att gå innan hon kan nå den högre formen av civilisation många av oss suktar efter.

Vår bristfälliga hjärna som är ett lapptäcke av nytt och gammalt där den gamla och primitiva har förstarätten må ha gjort oss till evolutionsvinnare och räddat oss från utrotning i klorna på sabeltandade tigrar och andra hungriga varelser, men den har mer än sannolikt gjort att vi nära nog har utrotat varandra flertalet gånger under de ungefär 200 millennier vi existerat i vår nuvarande form. Vi är alltså i princip de samma som för 1/5 miljon år sedan – deprimerande. Vi har sannolikt under dessa år varit förmögna att resa i rymden, varit förmögna att landa på Mars och givetvis Månen och därstädes lämnat de konstiga strukturer som dagens foliehattar kallar ”bevis för utomjordingar”. Sanningen så som jag ser den är snarare att vi inte klarar av att hantera den teknologi vi skapar eftersom vårt psyke hänger efter. Detta får oss att använda teknologin på ett mycket destruktivt sätt. I stället för en mänsklighet, så har vi ett lapptäcke av grupperingar som alla kämpar om hegemonin. Om människan varit modernare, skulle det finnas hindringar i vägen för det blodbad vi ser varje dag av varje år allt för saker som i princip är meningslösa, såsom religion och politiska ideologier. Men detta är del av elitens härskarteknik: Ge folket/massorna symboler att dö för i syfte att förverkliga sig själv, så kan man sitta tryggt medan idioterna tar kål på varandra. Vi har utkämpad många krig bara under de senaste 1000 åren, det ena mer meningslöst än det andra. Förlorarna har alltid varit det eliten kallar ”massorna” – men för de som mist de sina finns ingen tröst i gemensamt öde. Det är en bottenlös tragedi bakom varje dödsfall för ”landet”, ”folket”, ”Saken” och all den andra nytal svadan som mynnar ut i att de dog för eliten i elitens ställe. Som någon sade om Vietnamkriget: Om ingen mött fram, skulle det inte blivit något krig. Det är just så enkelt det är. Om man kunde ta kål på den mentalitet man hör hela tiden från USA och Storbritannien om att ge något tillbaka till landet. Det var just det som de som kämpade i Koreakriget och Vietnamkriget gjorde – och lämnade efter sig en rad massakrerade civila och förstörda liv. Den dag sådan fanskap förbjuds, är den dag hoppet börjar spira för att mänskligheten håller på att växa upp. Den dag mänskligheten blir vuxen, kommer brottsligheten att upphöra i det allt väsentliga eftersom begreppet ”vi” då kommer att famna vidare, medan ”de” kommer att krympa – och med det utgångspunkten för konflikter som är så inflammerade att de mynnar ut i dödligt våld.
Människan har inga naturliga fiender kvar, men det innebär inte att hon måste fylla denna roll själv. Det är fullt möjligt att skapa en situation där hela mänskligheten samarbetar för att säkerställa att vi även i fortsättningen kommer finnas här. Det bästa sättet är att se till att ingen går hungrig, ingen saknar dricksvatten och alla har trygghet. Sker detta, kommer det bli svårare att starta krig. Det gäller att plocka bort demonerna lika snabbt som eliten utmålar dem. Hur? Genom att använda deras egna psykopatiska härskartekniker mot dem själva, göra eliten osams och få dem att bråka sig emellan. Då är det möjligt att ta makten tillbaka dit den hör hemma: Hos folket. Med makten hos folket är inte krig något alternativ eftersom folket är den eviga förloraren i krigets smutsiga spel. Med makten hos folket minskar risken för maktfullkomlighet och övergrepp. Sedan bör begreppet ”massmedia” avskaffas. Det är en hädelse, en skam och en förolämpning mot folket. Kalla fanskapet ”media” – men allra helst låt styggelsen få dö. Ersätt det med källor till rena fakta utan censur, utan översitteri och utan förmynderi. Låt oss se till att förtryckets mörka moln skingras och att frihetens sol får lysa obehindrat.

Så här fungerar det idag - och detta är inte teori, men bevisbart fakta!

(1 kommentar, 2012-04-30 10:47)

Nästa inlägg

2009-08-21 16:52 - Rick
Häxfredag

Äntligen fredag. I morse hade jag endast en plan: proppa munnen full med choklad och se hela första säsongen av Frasier. Men efter studierna hann jag knappt sätta på mobilen innan Sms:en kom in.

Alla var från Katherine. Det som hände igår var uppenbarligen inte en engångsföreteelse som jag hade hoppats. Nu vill hon "gå ut" senare ikväll. (Det verkar som det i alla fall - alla smileys och utropstecken gjorde hennes meddelanden ganska svåra att översätta.)

Jag undrar om jag kan stå ut med att träffa hennes "väninnor" igen. Sedan den outhärdliga lunchen då jag träffade de fyra häxorna har de endast visat sig i mina värsta mardrömmar.

Jag kan svära på att de enda ämnena som togs upp under denna lunch från helvetet var Möbler, Paradise Hotel, och Pengar (de verkar sannerligen älska att se ner på arbetande människor). Djävulens nymfer, utan tvekan.

Samtidigt upplever jag lika få valmöjligheter som jag gjorde igår. Jag följer med. Om så bara för att se vad som väntar mig på andra sidan Styx.

Fan. Inget golfmedlemskap kan vara värt det här.

(2 kommentarer, senast 2009-08-22 22:56)

Nästa inlägg

2009-08-21 00:05 - Rick
Min uppoffring

En av fördelarna med en snobbig klasskamrat är tillgången till de bra golfbanorna.
Jag uppskattar nog Katherines medlemskap mer än hon gör. Det finns inte många sysselsättningar som är mer rogivande än att slå iväg några bollar över ett finklippt gräslandskap.

I eftermiddags hamnade däremot denna lugnade oas i en sandstorm. Tills idag hade vi alltid varit minst tre som spelade, men idag hade Katherine endast bjudit in mig. I början hade jag ingenting emot det mindre sällskapet, men snart fick jag reda på att hennes motiv inte hade någonting att göra med golf. Det blev uppenbart efter de första golfbollarna; om de varma blickarna och det ljusa tonfallet inte var nog, så skingrade den vackra klädseln och hennes oblyga närmanden alla andra möjligheter.

Vanligtvis skulle jag uppskatta denna charmerande ritual, men det finns ingenting charmerande att hämta ur Katherines personlighet. Egentligen är hon inte mer än en fåfäng hycklare som ser ner på allt som inte passar hennes högvärdiga överklassideal. (Hennes porträtt borde finnas bredvid definitionen av ”snobb” i ordbokenÂ…) Den enda anledningen till varför jag inte har sagt det rakt ut var hennes golfkort.

Ack, hennes underbara golfmedlemskapÂ…

När jag förberedde mig för det femte slaget inför det tredje hålet var jag tvungen att välja. Jag kunde höra hennes andetag bakom mig. Så fort jag vände mig om för lämna golfklubban i väskan skulle vi hamna ansikte mot ansikte. Jag kunde acceptera hennes närmanden och behålla golfen i min rutin, eller säga sanningen om hennes vedervärdiga överklassbeteende och bli av med en av de få sysselsättningar som frambringar lugn i min vardag. (Hon skulle utan tvekan se till att jag inte var välkommen alls om jag hanterade det på fel sätt.)

NejÂ… Jag hade egentligen inget val.

När jag slog iväg bollen och vände mig om möttes våra blickar. Även om jag enligt min erfarenhet hade ett par sekunder på mig att ångra mitt beslut, upplevde jag ingen betänketid alls. Jag hade förverkat mina livlinor och det enda jag kunde göra var att inse att jag hade valt fel alternativ.

Fan.

(1 kommentar, 2009-08-22 22:54)

Nästa inlägg

Vi nordbor är kända för vårt tålamod, men vissa saker kan förmå oss att slita håret från huvudet i vanmakt:

Du har förmodligen sett en hel del reklam från mobilföretaget "3"vid det här laget. Dess publicister har spenderat flera miljoner kronor på att propagera om deras "snabba" och "välfungerande" mobila bredband i Sverige. De har däremot glömt att nämna begränsningen som kommer med deras synbarligen felfria uppfinning: du kan nämligen bara surfa för 20 gigabyte i månaden!

Ja, enligt brevet som nådde 3:s kunder för ett par dagar sedan, kan du nu bara åtnjuta den höga internethastigheten tills du faktiskt har använt den. När du har nått nivån på 20 gigabyte kommer ditt abonnemang begränsas till 200 kbit i sekunden. (En välgjord hemsida kan kräva flera tusen kbit.) Brukar du läsa nyheterna över internet? Synd, en nyhetssida kan kräva flera megabyte per uppslag - du blir tvungen att sitta framför skärmen hela morgonen.

Förfärligt? Ja. Kan vi kunder göra någonting åt det? Nej.

Vi har blivit dragna vid näsan med sandpapper och kan bara plåstra om oss och försöka igen, ännu en gång.

//Rick - en framtida Telia-abonnent.

(1 kommentar, 2009-08-11 00:48)

Nästa inlägg

2009-05-31 18:01 - Rick
Lincoln under sommarsolen

Ännu en strålande sommardag. Efter en frukost på balkongen bar det av till farföräldrarna för att fira Mors Dag. I en kaskad av gräddig potatisgratäng och sockersöt prinsesstårta talades det om utflykter, semestrar och andra saker som vi egentligen inte kommer att göra.

Alla ville också veta hur det går med högskolestudierna. Det blev många "Vad gör psykologer
egentligen?"-frågor, och jag gjorde givetvis mitt bästa för att övertyga dem att det inte är alls
tråkigt att lyssna på människors problem.

Efter att ha fått lite färg på huden och gjort av med några av de tusentals kalorier jag intagit, ackomoderade jag mig själv på närmaste café för att ladda inför söndagskvällen.

När jag skriver det här sitter jag vid hörnbordet nära fönstret, och är ytterst medveten om blickarna som slängs åt mitt håll, men kan inte riktigt avgöra anledningen. Antingen har jag grädde på näsan, eller så har min morgonfrisyr börjat ge med sig. Hur som helst är det bäst att jag tar mig till närmaste spegel.

//Rick - tillfälligt stressfri under sommarsolen.

(1 kommentar, 2009-05-31 18:10)

Nästa inlägg

Valdagen är den 7:e juni, men det går redan att förtidsrösta.

Om du vill ha en snabb översikt för hur det går till, besök: http://www.val.se/

De två största partierna är också de tydligaste när det gäller åsiktsinformation:

Moderaternas hemsida:
http://www.moderat.se/

Socialdemokraternas hemsida:
http://www.socialdemokraterna.se/

De bästa personvalen finns inom de konventionella partierna, där kompetensen är störst, men kolla också in de mindre partiernas hemsidor; de har ofta en intressant och läsvärd argumentation.

Vad kommer du att rösta på?

(Inga kommentarer än)

Nästa inlägg

En vän från universitetet ringde igår för att be mig hjälpa henne med ett experiment. Jag hann knappt tacka ja innan hon ivrigt berättade vad det handlade om:

Hon skulle placera två olika skyltar på ett par skilda platser i Stockholm Centrum. Skyltarna skulle göra reklam för samma sak (en påhittad amerikansk film) men skiljas åt av en egenskap. Den ena skylten skulle tydligt säga att filmen var barnförbjuden. Enligt hennes hypotes skulle fler människor läsa filmdetaljerna om det framgick att de inte borde se den.

Eftersom experimentet skulle ske på två platser, och hon inte hade tillstånd för kameror, ville hon att jag skulle registrera resultaten vid en av platserna.

Själva testet pågick i 120 minuter. När det var klart hade jag registrerat mängden personer som såg på skylten, och hur stor del av dessa som läste detaljtexten. Eftersom jag hade observerat skylten utan "Barnförbjudet" kunde jag inte dra några slutsatser förrän jag jämförde mitt resultat med min väns. (Vi var tvungna att sätta upp båda skyltarna samtidigt, på olika platser, för att utesluta den effekt som tid och datum kan ha.) Men jag hade stora förhoppningar.

När vi ställde upp siffrorna mot varandra bekräftades också vår hypotes. De som såg skylten med "Barnförbjudet" i rubriken hade en större tendens att läsa detaljerna än de som såg skylten utan denna uppmaning. Men det var inte bara det som vi kom fram till. Det var i allmänhet fler som såg på den uppmanande skylten. Efter 80 minuter var publikskillnaden 38,5%.

Vad beror detta på? Även om det finns en hel del matematik i resultatpresentationen kan den största anledningen namnges med endast ett uttryck: Nyfikenhet. Människor är genetiskt programmerade att se efter orsaker - och efter att ha sett "Barnförbjudet" i rubriken vill vi självklart ta reda på orsaken till uppmaningen. (Det finns givetvis andra anledningar också, som t.ex adolescent trotsbeteende, men jag tar upp detta vid ett senare tillfälle.)

Det som fick publikskillanden att bli så stor var dock inte bara rubriken i sig, utan ett fenomen som vi inom psykologin kallar för "socialt bevis". Vi människor har en tendens att avgöra vad som är rätt genom att se på hur andra beter sig. När de förbigående i experimentet såg att flera personer tittade på en särskild skylt, bestämde de sig för att göra detsamma. (Du kan själv bekräfta detta fenomen genom att samla ihop några vänner på en välbefolkad plats, och samtidigt titta upp. De som går förbi kommer att göra samma sak. De som inte stannar upp kommer ändå att kasta en snabb blick uppåt för att se vad ni tittar på.)

Det ovanstående är naturligtvis endast en bråkdel av den slutliga dokumentationen (och mindre än en bråkdel av de statistiska beräkningar vi använde) men jag hoppas att jag har gjort psykologisk forskning lite mer intressant. Om ni vill veta något mer om ämnet så är det bara att fråga i kommentarområdet.

Vill du veta mer om psykologi? Gå in på http://rickchi.blogspot.com och skicka in din fråga.

//Rick'

(2 kommentarer, senast 2009-04-15 23:52)

Nästa inlägg

2009-04-14 12:21 - Rick
Barnförbjudet :)

Idag såg jag ett exempel av ett mycket fascinerande fenomen:

En vän från universitetet ringde i morse för att be mig hjälpa henne med ett experiment. Jag hann knappt tacka ja innan hon ivrigt berättade vad det handlade om:

Hon skulle placera två olika skyltar på ett par skilda platser i Stockholm Centrum. Skyltarna skulle göra reklam för samma sak (en påhittad amerikansk film) men skiljas åt av en rubrik. Den ena skylten skulle tydligt säga att filmen var barnförbjuden. Enligt hennes hypotes skulle fler människor läsa filmdetaljerna om det framgick att de inte borde se den.

Eftersom projektet skulle ge på två platser, och hon inte hade fått tillstånd för kameror, behövde hon mig för att registrera resultaten vid en av platserna.

Vad hände tror ni? Kan sådana rekommendationer verkligen göra en film populärare? Vad tror du?

Berätta gärna hur du reagerade när du såg titeln för detta bloggmeddelande. Blev du nyfiken?

Jag presenterar resultatet av experimentet imorgon.

//Rick'

(1 kommentar, 2009-04-15 12:41)

Nästa inlägg

Om Hjalmar Söderberg hade upplevt den här dagen skulle han ha haft inspiration för ett helt decennium. Trots att jag till skillnad från Doktor Glas endast har strävat efter att göra gott dessa 13 timmar, är allt jag har fått tillbaka för mina ansträngningar en halvskrapad trisslott och någon annans kemtvätt. Jag vill vara tacksam för resultatet, men det är svårt att finna en situation där jag kan ha användning av en kjol och ett par strumpbyxor.

Det är självklart inte första gången mina godvilliga handlingar slår slint, men den här gången är det annorlunda. Den här gången kan inte mitt tålamod rädda mig från pessimismens omfamning. Jag har alltid sett mig som en välgörare; någon som rättar till skyltar och håller dörrar öppna. Och det är någon som jag gärna vill fortsätta att vara. Men frågan är om samhället verkligen vill ha en god samarit. Det verkar inte så.

Trots dessa dystra tankegångar viker jag just nu ihop kjolen för att leta reda på dess rättmätige ägare. De namnlösa strumpbyxorna behåller jag. De verkar absorbera fukt ganska bra - och jag behöver torka golven imorgon.

Hur som helst är det trisslotten som besvärar mig. Jag brukar alltid ge bort hälften av mina vinster till föreningslivet. Frågan är om denna del av min rutin är värd att behålla. Dagens samhälle verkar inte tycka det, och Söderbergs alter ego skulle förmodligen behålla pengarna också.

Jag antar att den egentliga frågan är om det fortfarande finns plats för den gode välgöraren i det svenska samhället. Kanske lämnade vi gentlemännen kvar i 90-talet?

Rick - välgörare för tillfället.

http://rickchi.blogspot.com

(1 kommentar, 2009-04-10 15:58)

Nästa inlägg

2009-04-08 17:29 - Rick
Min adolescenta ursäkt

I början var vi fokuserade på nuet. Vi reflekterade inte över det förflutna, och vi oroade oss inte alls över framtiden. Sedan bestämde sig en av våra förfäder för att klottra ned den närmaste grottväggen, och vippsÂ’ är vi i år 2009, mer betänksamma - och oroligare än någonsin. Och här sitter jag; framför mitt första bloggmeddelande.

Egentligen har behovet bakom fenomenet alltid varit där. Dagböcker, biografiska tal, och rent skvaller – vi har alltid försökt formulera våra innersta tankar för varandra; försökt blogga – och även om jag inte kan föreställa mig Napoleon skriva sitt måndagsinlägg om att kanske expandera lite, så förstår jag att det inte är någon poäng med att kämpa mot ett så evolutionärt stabiliserat behov som berättarviljan. Jag kommer att alltså att börja blogga.

Men, menÂ… Innan jag tar med dig på en resa genom de ironiska inslagen i mitt liv borde kanske jag presentera mig.

1989 hände många saker, men någonstans mellan Berlinmurens fall och påvens Sverigebesök så föddes Rickard. Efter att ha lärt sig att balansera en sked på näsan och att inte stoppa in leksaker i mikron, började den unge busen på dagis. Mina minnen därifrån är värda guld, antagligen på grund av att jag träffade min bäste vän första dagen jag kom dit. (Medan vissa händelser från dagistiden har fallit i glömska, lyser denna dag fortfarande starkt i mitt medvetande.)

Efter åren i lekskolan flyttade den unge Rickard uppåt, och befann sig till sist vid slutet av nionde klass, med smeknamnet Rick. Han valde att studera språk och litteratur den första gymnasietiden, men fann sedan sitt intresse för psykologi; och fortsatte att studera detta fascinerande ämne även i högskolan.

Efter att ha upplevt min tjugonde födelsedag inser jag nu att ett nytt kapitel är på väg. Den tiden jag har drömt om sedan mina tidiga tonår knackar nu på dörren. Nej, den har kommit in och hängt kappan på kroken. Jag har tagit studenten, börjat på en högskola, och flyttat hemifrån. Jag är äntligenÂ… ”här”… i skedet jag tills denna stund endast har fantiserat om.

Jag har valt att dokumentera den här delen av mitt liv. Inte bara för att se mina tankar på papper, utan också för att dela dem, med mina medmänniskor. Med dig. Du som har varit så artig och tagit dig igenom mitt första litterära... struntprat. Tack.

Â…Ses nästa vecka då.

Rick’ – blivande bloggare.

http://rickchi.blogspot.com/

(1 kommentar, 2009-04-15 23:50)

Nästa inlägg