Senaste inläggen som handlar om rick

Under de senaste åren har namnet Rick Falkvinge varit synonymt med Piratpartiet – och det vitsord denna gestalt fått har inte varit trevlig läsning, men det ser inte ut att besvära Falkvinge i det minsta. En av de saker han beskyllts för, är parasitiskt leverne. Jag skall inte gå i borgen för sanningshalten i dessa påståenden, men det är något med såväl Falkvinge, som med Piratpartiet som luktar unket. Han slutar i ett välbetalt arbete för att offra sig för PP på heltid (eller fick han sparken?) – och ber medlemmarna om ekonomiskt stöd, vilket han får. Han lever gott på medlemmarnas och vännernas bekostnad, så vitt jag kan förstå. Nu syftar han sig in på en plats i Riksdagen – vilket borgar för ett ännu mer välpolstrat leverne.

PP gick ut i starten och välkomnade ALLA som ville stötta SAKEN. När man nådd dit man ville, fanns plötsligt inte plats för oss högerpopulister. Våra musklar var bra att ha för att putta PP vagnen över tröskeln till Bryssel/Strasbourg. När jag höll med mina Schweiziska släktingar i att de införde minaretförbud, fick jag veta exakt hur PK PP är i sådana frågor – och att de har fräckheten att kalla det liberalt. Jag vet inte vad som är så liberalt med att tillåta enbart EN sorts uppfattning, och förtrycka alla som har en annan. Jag måste ha missförstått synonymordlistan definition av liberal för ju mer man svamlar om att vara liberal, ju mer enkelriktad pro-muslimsk anti-svensk är man, och totalt intolerant gentemot alla som har andra uppfattningar. Det verkar som om PP i själva verket är en avknoppning av gapiga storstadsvänstern – och vi vet ju hur de ser på alla som inte är enig med dem, gör vi inte?

Så dök det upp ett nytt nyhetsbrev i mejlen från Falkvinge med mer depressionsframkallande svammel om rättshaverier. När den killen skriver får man intryck av att man står framför en enorm ångvält som ruvar 50 meter över huvudet på en, och att man inte har annat att försöka få stopp på fanskapet med än ett spätt. Jag tycker att sådant verkar deprimerande snarare än motiverande. När man börjar se ”fienden” som övermäktig, finns risken att man bara går därifrån och ger fan. Skall jag vara ärlig tror jag så lagom på allt svammel om att visa sig i lila T-tröja. Skall man ändra på saker, så är det bara ett medel som hjälper: Att möta fanskapet med en veritabel armé av lobbyister och advokater. Det är så rättighetsindustrin arbetar. Att försöka mota den ångvälten med barnsligheter, är bara patetiskt och löjligt. Om någon vill få Reinfeldt och Ask att sätta kaffet i halsen, måste man spela på deras villkor – eller snarare: Tvinga dem att spela på ens egna villkor, och det gör man genom att skapa en ångvält likadan som den de radat upp och försätta den på kollisionskurs med deras. Hur? Med lobbying, juridiska finurligheter, utpressning och manipulation. Falkvinge bryr sig så lagom om IPRED, rättshaverier eller folk som tvingas betala för att hänga ut sig själv med namn och bild i media. Om han brydd sig, skulle han skapat en organisation som samlat ekonomiskt, politiskt, affärsmässigt och socialt stöd för rätten att bedriva icke-kommersiell fildelning, och dito bruk av upphovsskyddat material inom rimlighetens gränser. Detta skulle inte vara något oöverkomligt projekt. Att det inte blivit av, beror sannolikt på att det inte skulle ge samma medieuppmärksamhet som ett lila parti bestående av gaphalsar och pajaser.

Jag vet inte vem du tror du lurar, mister Falkvinge, men jag tror inte du kommer att kunna leverera varorna som gör att du har någon kredd kvar om 4 år.

Onsdag, första dygnet

Efter allt jag hade hört om Ryan Air var jag osäker på om jag skulle kunna få med min Asus på planet. Men hela handbagaget gick igenom, med två kilo till godo. Om jag skulle ha behövt betala 600 kr extra för transport så skulle min "billiga Londonresa" plötsligt ha blivit ett ganska smärtsamt företagande.

Jag trodde aldrig att jag skulle finna någon glädje i att vrida fram klockan 1 timma, men det innebar att kvällslivet kom en timma tidigare igår. Efter en kort tupplur var jag redo att besöka två av de uteställen jag blivit rekommenderad.

Jag började med Museum Tavern, ett ställe nära British Museum känt för att ha serverat många teoretiker genom tiderna (bl a Karl Marx). Därefter tog jag en taxi till Bulls head, en jazz/blues-klubb som översteg alla mina förväntningar (lite hög ljudnivå kanske)

Min kväll slutade omkring 23:40. Jag satt kvar efter stängningstid med några lokala festprissar och diskuterade OS. (Engelsmännen är lite kaxiga nu när de har fått guld i rodel).

Första intrycket

Det är livligt. Gatorna myllrar av människor som alla verkar vara på väg någonstans. (Det ser ut som om de verkligen har någonting att göra, de låtsas inte vara upptagna som vi svenskar brukar göra). Vid varannat gatuhörn finns antingen en restaurang eller en pub. De pubbar jag gick förbi på vägen till hotellet öppnar redan på förmiddagarna - underbart!

Arkitekturen är så osvensk som jag förväntade mig att den skulle vara. Husen ser faktist bra ut här. Engelsmännen har också bevarat otroligt många byggnader från 1800-talet, och jag funderar på att köpa mig en plats på en sightseeing-buss om ett par dagar.

Idag och imorgon

Idag kommer jag att ta det lugnt. Efter bloggandet så ska jag gå över till British Museum, som olyckligtvis var stängt igår, och kolla in Rosettastenen och medeltidsutställningen. Jag räknar med att detta kommer att kräva ungefär 5 timmar. Resten av dagen ska jag spendera på Old Cheshire cheese, en av de äldsta pubbarna i London.

Fredagen kommer att vara i skarp kontrast med dagens stressfrihet. Mitt preliminära schema är:
1. S:t Paulskatedralen.
2. Towern Bridge.
3. HMS Belfast.
4. Imperial War muséet (Tack för tipset Diana!)
5. London Eye.
6. Westminster och allt i närheten.
7. Science Museum
8. En s.k Firkin Pub (en pub där de brygger ölen direkt i skänkningsrummet).
9. Någonting jag känner för då.

Jag kommer förmodligen att gå mellan de 6 första resmålen. Sedan får vi se...

Imorgon hinner jag inte skriva någonting, men jag hoppas att jag har tid för lite bloggande under resten av resan.

// Rick - som redan har en "I Love London"-mugg.

Som lovat, visar jag nu vart du kan hitta det andra avsnittet på Youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=6stWv_kzJTs

Glöm inte att tacka "Irifk" för att han har lagt upp klippen.

Det första avsnittet: http://www.youtube.com/watch?v=XtKYRaOF_VY

På återseende.

// Rick'

Japp. Den amerikanska kanalen ABC sände igår de två första avsnitten av den underbara seriens nionde säsong - och även om inte särskilt många av oss har ABC, så finns det vissa som redan har lagt upp dem på Livestream-sidor, t ex Youtube.

Serien är på många sätt förnyad den här gången, med nya karaktärer, miljöer, och perspektiv. Medan vår favoritläkare John "JD" Dorian är kvar, såväl som hans flickvän Elliot Reid och hans bästis Turk, så följer vi också den unga (och aningen galna) medicinstudenten Lucy, mfl. Komedin är dock fortfarande av samma natur. Med andra ord: du kommer säkerligen att skratta dig fördärvad.

Efter att ha letat en stund så hittade jag en Youtube-användare som, med ett hjärta av guld, hade lagt upp det första avsnittet:
http://www.youtube.com/watch?v=XtKYRaOF_VY

Jag återkommer med en länk till det andra avsnittet.

Ses!

... Och kom ihåg att julhandla i tid!

// Rick'

1. The West Wing

2. In Treatment

3. Lost

4. Dexter
'
5. Californication

Håller du med? Om inte: hur ser din lista ut? Har jag missat någon serie?

Andreas kom hem från den dimmiga staden efter fyra veckor. Jag trodde faktist att han skulle stanna i Nederländerna tills han lärde sig språket...eller använde sina sista gräspengar.

Jag tog ledigt från dagens aktiviteter när han ringde på dörren imorse. Jag tror dock att han måste upprepa sina reseupplevelser igen imorgon. Varför kan jag inte berätta här, men ni förstår nog vilka souvenirer han kan ha haft med sig.

Mina upplevelser kommer för övrigt att bli mycket verkligare nu när min brother in arms är tillbaka. Att inte kunna dela mina tankar med någon har verkligen tagit udden av min vardag den senaste månaden.

//Rick - dagens låtval: Purple Haze av Hendrix, den håller fortfarande.

Vad kommer personen i berättelsen att göra?

a. Han kommer att delta i en teaterpjäs med en kvinnlig roll.
b. Han ska tvätta golven med en BH och två tvättsvampar.
c. Han kommer att försöka göra slut på ett omaka förhållande med hjälp av en BH.
d. Han kommer att slita ut färgerna för att ha en ursäkt att komma tillbaka till affären.

Skriv ditt svar som en kommentar.

----------------

.... ”En present?” frågade hon.

”Nej, den är till mig.” svarade jag, med den allvarligaste min jag kunde uppmana.

Efter det långvariga skrattet, som följde den tysta stund som kassörskan behövde för att förstå att jag skämtade, lyckades hon vika ihop BH: n och lägga den försiktigt i en påse. Jag delade ett leende med henne innan jag lämnade affären för att understryka att jag hade skämtat (om jag skulle handla där igen ville jag inte bli rekommenderad kvinnokläderÂ…)

Även om jag hade tänkt anta en strängare min när jag kom ut på gatan, lät jag leendet vara kvar tills jag kom fram till bussen. Idag var trots allt mycket bra dag.

Mitt skäl till att le omsattes i praktiken när jag hade kommit hem. Jag kokade då upp en kanna vatten, tog fram ett par grova tvättsvampar, och satte mig vid köksbordet. Jag tog ur BH: n ur påsen och lade den i kannan.

Den behövde slitas ut. Kanske skulle han vara tillräckligt kvicktänkt för att säga att det var en present. Det kunde jag inte riskera.

----------------

Det finns bara ett svar som är rätt. (Alla fyra skulle innebära en ganska händelserik dag!)

Jag har alltid sett söndagslunchen som en av de viktigaste aktiviteterna i mitt liv. Att ta en två timmar lång paus på en annars ledig dag frambringar ett stort lugn hos mig. Konversationerna är också mer stimulerande vid veckans sista tolvslag. Människor verkar slappna av lite grann.

Dagens lunch blev å andra sidan inte särskilt lyckobringande. Det var med en viss kväljande känsla som jag vände blicken mot Saras partner när han kom gående mot mitt bord. Han var klädd i en grönrandig vit skjorta, håliga jeans, och en svart basker. Hans ansikte var ockuperat av sydeuropeiska sminkprodukter och hans bleka hud påminde om en mimares. Hans horribla utseende överträffandes bara av hans matval. De uttorkade händerna höll i en tallrik med spenatpaj och ett glas havredryck.

När han stolt presenterade sig som en poet skapades en bild av en giljotin i mitt inre synfält. Dåvisste jag att mitt tålamod skulle nå botten inom tio minuter.

Det enda som är mer ansträngande än att lyssna på en översittare är att lyssna på en översittare som inte vet vad han pratar om. Han var som en amfetaminpåverkad Linda Rosing när han talade om vad postmodernismen betydde för honom.

Till slut fick jag nog och ställde några frågor:

Rick: Vad är hexameter?

Poeten: <tyst>

Rick: Vem var Robert Frost?

Poeten: Vad menar du?

Rick: Har du sett honom i dagens kulturdebatt?

Poeten: <tvekar> Bara i förbigående.

Rick: Konstigt, han dog för mer än 40 år sedan.

Vid det här tillfället förstod Sara att jag inte stod ut med hennes parter längre, och bad honom hämta ett par servetter. Jag log brett och tog en segerklunk ur hans förfärliga havredryck.

När han hade lämnat bordet var Saras min dock allt annat än uppskattande. Hon hade läpparna i ett sådant läge som brukade visa att hon var besviken - eller riktigt arg. Under de följande minuterna fick jag också veta att hon var det sistnämnda. Jag blev också påmind om varför det inte fungerade för oss två.

När hon lämnade restaurang-kaféet med den där hycklarens hand om sin midja kunde jag ändå inte undvika de vågor av svartsjuka som stegrade inom mig. Det enda som är värre än en översittare är en översittare som fumlar med ens Ex.

Imorse lämnade jag studiernas byråkrati en stund för att hjälpa Sara med renoveringen av hennes lägenhet. Efter att ha medverkat i en kaskad av spackel och slipdamm trotsade vi våra dieter med kaffe och chokladbollar.

Den idealistiska förmiddagen avbröts senare, vid elva-tiden, då hennes karismatiske farmor kom på besök. När S. och jag bodde tillsammans brukade denna energiska kvinna alltid göra en entré när någonting skulle flyttas eller målas om. Hon tycker om att skapa ett före-efter-perspektiv (som i Äntligen hemma) vid såna tillfällen, och tar ofta med sig sin polaroid-kamera för att förstärka effekten.

Medan detta kan tolkas som lite udda, bleknar farmoderns projekt i jämförelse med de av hennes man. Saras platsfarfar är en av de mest bokstavstroende religiösa människor jag någonsin har träffat. Han motiverar alla sina handlingar med bibliska skrifter och andra idiotiska anföranden.

Han är en dåre. Inte bara på grund av sina trosbekännelser (även om jag avskyr allt vad fundamentalism innebär) utan också på grund av sin hänsynslöshet och sin egocentriska attityd. Han är tveklöst en av de värsta personerna jag någonsin har träffat.

Han ser sig själv som en av "de utvalda". En av de som ska "sprida ordet och dess välsignelse" osv. Denna idioti skulle vara accepterad om han höll den för sig själv, men det gör han inte. Han försöker konvertera Sara varje gång de träffas. Som om detta inte var nog, försöker han också tillämpa sina galenskaper på mig! Tvi!

Idag förlorade jag, för första gången, mitt tålamod. Droppen som fick grytan att rinna över var hans övertygelse att EU:s Lissabonfördrag skulle leda till skapandet av Anti-krist... (Hur låg IQ måste man ha för att tro någonting sånt?)

Jag slog näven i det nylackade bordet och attackerade varje punkt i hans monolog. Jag började med att förklara att bibeln förespråkar våld, fördomar och kvinnoförtryck. Därefter attackerade jag hans pseudoteorier och misstolkningar. Jag avslutade sedan med att anmärka på hans bekräftelse-mani och existentiella ångest, samt att han bör söka hjälp.

Förhoppningsvis var det sista gången jag såg den religiösa dåren.

----------

För övrigt gick renoveringen mycket bra, och jag hoppas att S. blir nöjd med sin italienska look.

På återseende!

//Rick'

I söndags sände Showtime det första avsnittet av den fjärde säsongen av Dexter. Den karismatiske seriemördaren är tillbaka ännu en gång för att tillfredställa sina mörka begär och leva upp till sin nya roll som familjefar.

Mycket tyder på att denna säsong kommer att bli den bästa. Hall och Carpenter framför sina karaktärer med precision, medan John Lithgow (fr. Tredje Klotet Från Solen) gör en fantastisk insats som den hänsynslöse Trinity-mördaren. Därtill har Carradine kommit tillbaka för att spela den sluge FBI-detektiven Frank Lundy.

Handlingen leder nu också till mer emotionellt laddade scener. De nya kraven på såväl Dexter som de i hans omgivning gör serien mycket sevärd, speciellt för de hängivna fansen. Dessutom kommer förmodligen den mest förväntade scenen att nå tittarna den här gången - Debra kommer närmare och närmare avslöjandet av Dexters mörka hemlighet.

Utan att berätta alltför mycket kan jag slutligen säga att serien nu inte har särskilt många begränsningar. Du kommer att förstå vad jag menar efter de första scenerna. Känsliga tittare varnas - två gånger!

Hur du ser första avsnittet

Du kan se det genom live streaming, som förklaras på Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article425014.ab

Annars kan du beställa Showtime till din TV. Det är väl värt pengarna - utan tvekan.

Eftersom jag äntligen är fri från studielån kan jag köpa några saker som jag har längtat efter under min tvååriga studentfattigdom. Jag började givetvis med en mirakelmaskin från Philips

Kaffet har aldrig smakat bättre. Jag seglar bland molnen varje morgon.

När jag höjde koppen till läpparna i morse kom ett gammalt minne upp till ytan. Det var från mitt första år i högskolan. Anledningen till att jag fick ett toppbetyg på mitt arbete inom minnespsykologi hade inte mycket att göra med mina studier, utan berodde nästan helt på det jag druckit innan mitt 30-minuter långa framförande; fyra Irish Coffee.

Drycken består huvudsakligen av whisky, kaffe och grädde. Jag antar att jag inte behöver säga vilken ingrediens som tog upp mest plats i mina glas den gången...

Hur som helst var jag både packad och pigg bär jag utförde mina sista förberedelser. Som om det var första gången jag läste igenom det, slogs jag av hur långtråkigt och formellt talet skulle bli. Samtidigt kom däremot en tillsynes briljant idé fram ur whisky-dimman. Jag bestämde mig för att börja med sista stycket och utföra redovisningen baklänges (och därmed alltså avsluta med det första stycket.)

Galenskap? Ja. Men det fungerade: jag utförde enligt många det bästa talet under hela terminen.

Det är ett minne som nykterhetsrörelsen inte skulle tycka om, men faktum kvarstår: utan min irländska "inspiration" skulle det aldrig ha fungerat.

//Rick'

Den lekfulla och kontroversielle regissören Quentin Tarantino har ännu en gång sparkat sig in i det amerikanska kulturlivet. Den här gången med en film om hämnd, borttappade skor, och komiska accenter.

Inglorious Basterds utspelar sig under andra världskriget. Vi följer en samling människoöden som bakom de blodiga linjerna binds ihop och går isär allteftersom Tarantino leker med kameravinklar och cinematiska referenser. Filmen bjuder bl.a. på berättelsen om den föräldralösa dottern som startar sin egen biograf, en judisk gerillagrupp, och en hänsynslös SS-officer – fantastiskt porträtterad av Christoph Waltz.

Skådespelarensemblen är för övrigt lika bemärkt som regissörens rörliga berättarstil. Brad Pitt, Eli Roth, Mélanie Laurent och Diane Kruger har samtliga en molnfri närvaro under de 2 1/2 timmar som den historiskt avvikande storyn kräver. Även Mike Myers (Austin Powers, Shrek mfl.) gör en kort men iögonfallande insats under den första timmen som en brittisk officer.

Mellan alla ”jolly good” och utdragna vokaler som Pitt och Myers framför, måste tittaren därtill ofta söka efter textraden i skärmens botten. Filmen är nämligen mer flerspråkig än ett onyktert Bellmansällskap. Tyska, italienska, och franska repliker blandas oavbrutet i konversationerna, och har ofta en stor roll i händelseförloppet.

Bortsett från en underhållande karaktärsformalia och ett omfångsrikt språkbruk, bjuder Tarantino också frikostigt på sin 1900-talsinspiration under filmens gång. Vi upplever en kombination av både Spaghetti-westerns och kultförklarade krigsfilmer som The Dirty Dozen. Som en filmfantast kommer du med andra ord tveklöst att uthärda många ”Aha!”-upplevelser mellan de första kapitelmarkörerna. (De bästa scenerna är dock de unika. Vänta ivrigt på källarsekvensen!)

Sammanfattningsvis kan man säga att ett generellt omdöme av Inglorious Basterds kan jämföras med de av Tarantinos andra filmer; den är vild, oförutsägbar och grotesk, men samtidigt rogivande, episk, och vacker.

4/5 - En underbar filmupplevelse i ett oregelbundet, hänsynlöst format.

Rick'

Den lekfulla och kontroversielle regissören Quentin Tarantino har ännu en gång sparkat sig in i det amerikanska kulturlivet. Den här gången med en film om hämnd, borttappade skor, och komiska accenter.

Inglorious Basterds utspelar sig under andra världskriget. Vi följer en samling människoöden som... [Resten finns på rickchi.blogspot.com]

Top 5: Platser man hamnar på efter att man har druckit för mycket.

5. Sergels torg.
4. Ett trapphus
3. Asfalten utanför Drivethroughn på McDonalds.
2. En sliten tygsoffa.

1. En Hästens-säng med en lismande hycklare som man förr endast har umgåtts med för att få gratis tillgång till en golfklubb.

Fan också.

Äntligen fredag. I morse hade jag endast en plan: proppa munnen full med choklad och se hela första säsongen av Frasier. Men efter studierna hann jag knappt sätta på mobilen innan Sms:en kom in.

Alla var från Katherine. Det som hände igår var uppenbarligen inte en engångsföreteelse som jag hade hoppats. Nu vill hon "gå ut" senare ikväll. (Det verkar som det i alla fall - alla smileys och utropstecken gjorde hennes meddelanden ganska svåra att översätta.)

Jag undrar om jag kan stå ut med att träffa hennes "väninnor" igen. Sedan den outhärdliga lunchen då jag träffade de fyra häxorna har de endast visat sig i mina värsta mardrömmar.

Jag kan svära på att de enda ämnena som togs upp under denna lunch från helvetet var Möbler, Paradise Hotel, och Pengar (de verkar sannerligen älska att se ner på arbetande människor). Djävulens nymfer, utan tvekan.

Samtidigt upplever jag lika få valmöjligheter som jag gjorde igår. Jag följer med. Om så bara för att se vad som väntar mig på andra sidan Styx.

Fan. Inget golfmedlemskap kan vara värt det här.

En av fördelarna med en snobbig klasskamrat är tillgången till de bra golfbanorna.
Jag uppskattar nog Katherines medlemskap mer än hon gör. Det finns inte många sysselsättningar som är mer rogivande än att slå iväg några bollar över ett finklippt gräslandskap.

I eftermiddags hamnade däremot denna lugnade oas i en sandstorm. Tills idag hade vi alltid varit minst tre som spelade, men idag hade Katherine endast bjudit in mig. I början hade jag ingenting emot det mindre sällskapet, men snart fick jag reda på att hennes motiv inte hade någonting att göra med golf. Det blev uppenbart efter de första golfbollarna; om de varma blickarna och det ljusa tonfallet inte var nog, så skingrade den vackra klädseln och hennes oblyga närmanden alla andra möjligheter.

Vanligtvis skulle jag uppskatta denna charmerande ritual, men det finns ingenting charmerande att hämta ur Katherines personlighet. Egentligen är hon inte mer än en fåfäng hycklare som ser ner på allt som inte passar hennes högvärdiga överklassideal. (Hennes porträtt borde finnas bredvid definitionen av ”snobb” i ordbokenÂ…) Den enda anledningen till varför jag inte har sagt det rakt ut var hennes golfkort.

Ack, hennes underbara golfmedlemskapÂ…

När jag förberedde mig för det femte slaget inför det tredje hålet var jag tvungen att välja. Jag kunde höra hennes andetag bakom mig. Så fort jag vände mig om för lämna golfklubban i väskan skulle vi hamna ansikte mot ansikte. Jag kunde acceptera hennes närmanden och behålla golfen i min rutin, eller säga sanningen om hennes vedervärdiga överklassbeteende och bli av med en av de få sysselsättningar som frambringar lugn i min vardag. (Hon skulle utan tvekan se till att jag inte var välkommen alls om jag hanterade det på fel sätt.)

NejÂ… Jag hade egentligen inget val.

När jag slog iväg bollen och vände mig om möttes våra blickar. Även om jag enligt min erfarenhet hade ett par sekunder på mig att ångra mitt beslut, upplevde jag ingen betänketid alls. Jag hade förverkat mina livlinor och det enda jag kunde göra var att inse att jag hade valt fel alternativ.

Fan.

Hon lyfte armbågarna från bordet och öppnade munnen, men med en frustration som jag aldrig skulle ha kunnat trycka ner avbröt jag hennes date-monolog.

”Låt mig korta ner det åt dig. Du är en naiv hycklare som inte är mer värd än relationstipsen du hämtar från dina skvallertidningar.”

Även om jag i nästa ögonblick var täckt i kaffet som funnits kvar i hennes mugg, var jag glad över att äntligen ha släppt ut lite av min irritation. Jag hade ett leende på läpparna när jag vred ur min våta skjorta och lämnade kaféet.

På vägen till biblioteket underströk jag tanken att blind dates var källan till all ondskaÂ… ja, om man bortsåg från Hem till gården och double-dipping.

// Rick

Den värsta mardrömmen jag någonsin har haft var en då Hem till Gården började och tv-kontrollen är utom räckhåll.

The horror!

//Rick'

Vi nordbor är kända för vårt tålamod, men vissa saker kan förmå oss att slita håret från huvudet i vanmakt:

Du har förmodligen sett en hel del reklam från mobilföretaget "3"vid det här laget. Dess publicister har spenderat flera miljoner kronor på att propagera om deras "snabba" och "välfungerande" mobila bredband i Sverige. De har däremot glömt att nämna begränsningen som kommer med deras synbarligen felfria uppfinning: du kan nämligen bara surfa för 20 gigabyte i månaden!

Ja, enligt brevet som nådde 3:s kunder för ett par dagar sedan, kan du nu bara åtnjuta den höga internethastigheten tills du faktiskt har använt den. När du har nått nivån på 20 gigabyte kommer ditt abonnemang begränsas till 200 kbit i sekunden. (En välgjord hemsida kan kräva flera tusen kbit.) Brukar du läsa nyheterna över internet? Synd, en nyhetssida kan kräva flera megabyte per uppslag - du blir tvungen att sitta framför skärmen hela morgonen.

Förfärligt? Ja. Kan vi kunder göra någonting åt det? Nej.

Vi har blivit dragna vid näsan med sandpapper och kan bara plåstra om oss och försöka igen, ännu en gång.

//Rick - en framtida Telia-abonnent.

Vi har alla hört historien förut: Archimedes inser att volymen på objekt är mätbar och hoppar ur sitt badkar och springer naken genom Syracuse's gator medan han ropar "Eureka!" Även om det sägs ha hänt för mer än 2000 år sedan har historien samma, om inte en större, relevans idag: Insikter kan komma vid de mest olägliga och märkligaste av tillfällen.

Jag har blivit varse detta flera gånger i mitt liv. Mitt val av gymnasieprogram klargjordes till exempel när jag stod uppochner mot köksväggen för att bli av med en ihärdig hicka; och jag bestämde mig för att studera psykologi när jag snubblade över en sten på Sergels torg.

Idag kom jag på lösningen på ett logiskt problem efter två längder i simhallen. Så fort jag nuddade ena sidan av polen med fötterna för att skjuta ifrån var svaret lika uppenbart som att himlen är blå eller att alla Axe-deodoranter luktar likadant.

Även om det inte finns någon risk att jag gör som Archimedes och springer naken genom Stockholms gator (ivern att dela insikten skulle antagligen försvinna på vägen ner för de fem långa trapporna från min lägenhet) så kanske det skulle vara bra att bära med sig ett anteckningsblock då och då. Vem vet när nästa Eureka-upplevelse kommer?

//Rick - som för övrigt anser att Andra Avenyn är värre än Gudrun Skyman i eskimåklädsel.

Valdagen är den 7:e juni, men det går redan att förtidsrösta.

Om du vill ha en snabb översikt för hur det går till, besök: http://www.val.se/

De två största partierna är också de tydligaste när det gäller åsiktsinformation:

Moderaternas hemsida:
http://www.moderat.se/

Socialdemokraternas hemsida:
http://www.socialdemokraterna.se/

De bästa personvalen finns inom de konventionella partierna, där kompetensen är störst, men kolla också in de mindre partiernas hemsidor; de har ofta en intressant och läsvärd argumentation.

Vad kommer du att rösta på?

De som inte fastnade framför en långfilm på lördagskvällen hade förmodligen ögonen på SVT 1, och Henrik Schyfferts The 90's - ett försvarstal.

Det är ännu oklart om programmet kommer att ses som en fantastisk framgång eller som ännu ett fiasko sänt av "kulturexperterna" på Sveriges Television, men jag kan utan tvivel säga att konceptet som Schyffert, på en komikers vis, lyfte fram var någonting som fler än ett par instängda filosofer i Örebro har bekantat sig med: Ironi.

Trots att det är ett otroligt stort och mångtydigt begrepp, ser de flesta som genomlevde 90: talets matta glans "ironi" som någonting ytterst bekant. Varför? Det var bland annat det som Schyfferts tal handlade om.

Talet är dock som sagt ett försvarstal, inte av 90:talet i sig, utan av Schyffert själv. Han var nämligen en typisk 90-talsironiker, en av dem som glömde allt vad allvarlighet var i det förra årtiondets leklystna vindar.

Vi följer Schyffert i ett kultursatiriskt framträdande då han med en livlig retorik berättar om sin resa från nostalgisk ignorans i 70- och 80-talen, till ljuv upplysning i 90-talets slut. Även om föreställningen är aningen för rak och entydig emellanåt, finns det många kulturella referenser för den som letar.

Särskilt intressant i detta sammanhang är en av filosofen Sören Kierkegaards skrivelser. I denna introducerade han två olika personligheter: Estetikern och Etikern. Estetikern beskrev han som livsnjutaren, han som strävar efter antingen materiell framgång eller hedonistiska mål, medan Etikern var den som strävade efter att följa egenförsedda regler och principer. Det var mellan dessa två motsatta livsstilar som Kierkegaard också märkte ut två andra: Ironikern och Humoristen. Henrik Schyffert beskriver i sitt tal tiden då han vandrade mellan dessa två personligheter, de som varken tar livsnjutningen eller de stränga reglerna på allvar.

Det finns givetvis flera platser att dyka på i Schyfferts filosofiska försvarstal, och du som inte såg direktsändningen i lördags borde invänta internetpremiären med spända skrattmuskler.

Enligt mig är det en högt rekommenderad föreställning.

//Rick' - som spenderar söndagen i hängmattan.

På måndag 19.00 har In Treatment premiär på SVT.

I denna prisbelönta dramaserie ligger terapin i fokus. Den Emmy-nominerade Gabriel Byrne har huvudrollen som psykologen Paul Weston, som varje avsnitt leder en terapisession med en av fyra häpnadsväckande patienter.

Varje del är ungefär 20 minuter lång och utspelar sig till den största delen på Westons kontor, där denne utövar sin terapi. Det som gör serien så unik är den banbrytande prioriteringen av konversationer. Vanligtvis består ett avsnitt av en enda, intensiv konversation - en otroligt sinnrik och djup dialog mellan Weston och hans patient.

Dramaserien har blivit hyllad på båda sidor av Atlanten, och har vid flera tillfällen beskrivits som ”en av de bästa dramaserierna någonsin.” SVT:s programläggare är också positiva inför den svenska premiären imorgon kväll.

Trailern finns här:
http://svt.se/2.109939/in_treatment

Det är också värt att uppmärksamma att SVT äntligen sänder en serie som inte har ett sömnpillers funktion. Andra Avenyn gör oss fortfarande illamående.

In Treatment klockan 19.00 imorgon alltså.

//Rick - som har popcornskålen redo vid sju imorgon kväll.

En dag i november för två år sedan gick en nybliven student över Sergels torg i Stockholm. Han var formellt klädd – slips, vit skjorta och glimrande kavaj – och hade ett färgfullt ansikte med ett leende som verkade vara väl bosatt mellan hans smilgropar. Han hade en bunt papper i ena handen och remmen till en axelväska i den andra. Han var sinnebilden av en blivande högskolestudent.

Även om hans steg var exakta kopior av varandra, verkade han röra sig med en lätthet. Med andra ord var väskan det enda som vilade på hans axlar.

Plötsligt, halvvägs över torget, släppte han sina papper, lät axelväskan glida ner längs överarmen, och stirrande förvånat upp i skyn. De förbigående kastade en snabb blick uppåt, men tyckte sig inte se någonting speciellt. Studenten verkade inte lägga märke till den misstänksamma granskningen som kom därefter, utan fortsatte att titta stint uppåt med vidöppna ögon.

Efter exakt fem minuter vände han ned blicken och tycktes fästa den på någonting framför sig. Hans ansikte var nu blekt, hans leende var borta, och det fanns ingen lätthet hos honom överhuvudtaget. Vart han än hade varit på väg så spelade det ingen roll nu. Han vände sig om och gick tillbaka mot platsen han kommit ifrån. De nu betydelselösa papprena lämnades i stockholmsbrisens vård.

Dagen därpå skickade han en ansökan till en högskola i närheten. Han skulle bli en psykolog.
Nu är jag inne på mitt andra år av beteendevetenskap, och upplever den stressigaste vilostunden någonsin:

Även om minnet av min ”Eureka”-upplevelse alltid har varit klart som medelhavsvatten vid mina dagliga återblickar, kan jag nu endast se händelsen i ett tredjepersonsperspektiv. Jag kan inte hindra de vågor av oro som stormar inom mig när jag därtill inser att jag inte minns mina tankar från denna vändpunkt i mitt liv. Kanske vill jag inte komma ihåg dem längre? Vad kan ha förmått mig att lägga en slöja över mitt eget tankeliv?

Att detta händer efter en av de mest intensiva veckorna av mitt liv är knappast ett sammanträffande. Jag måste tänka vidare på det här.

Sedan jag gjorde en referens till Robert Jordan på min Fantasy-blogg har jag fått en del meddelanden från andra fans av hans framgångsrika bokserie, The Wheel of Time.

Eftersom jag har en stund nu innan småtimmarna kan jag svara på en del av frågorna.

Finns det någon intervju med Robert Jordan?
Många mail gällde bristen på intervjuer med författaren; och vissa undrade om det fanns några överhuvudtaget!

Ni kan vara lugna. Det finns ett dussin videointervjuer och ännu fler litterära. Jag hittade en
18 minuter lång intervju från 2005 av Fast Forward:
Intervju med Robert Jordan

När kommer sista delen ut?
Den sista boken, A memory of Light, kommer att släppas i tre olika delar. Den första, vid namnet The Gathering Storm, kommer att finnas i affärerna i slutet av oktober i år.
Som många andra har jag en stor tillit för Brandon Sanderson, och är säker på att han kommer att göra ett fantastiskt jobb med Jordan's sista verk.

Mer info om hela The Wheel of Time serien finns på http://www.dragonmount.com/

Nu måste jag inspektera insidan av mina ögonlock i några timmar. Det är en lång dag imorgon. Söndagsvilan är minst sagt obefintlig den här veckan.

//Rick' - 'Må ni alltid finna vatten och skugga'

På med säkerhetsbältet och den rosafärgade hjälmen, för nästa vecka kommer att bli den mest intensiva någonsin. När jag står inför familjehögtider, intervjuer, tentor, och en mångfald livsförändrande händelser kan jag föreställa mig ett behov för kaffe som är större än Robert PattinsonÂ’s skivsamling, nästan i alla fall.

Samtidigt som detta moln av händelser närmar sig, kommer fler tvivlande funderingar upp till ytan. Att tänka på allt som kan gå fel är vad en svensk ska göra antar jag. Trots mitt franska arv så har jag uppenbarligen tagit mig an denna skandinaviska tradition nu. Det skulle säkerligen förklara varför en viss tanke har gått om och om i mitt huvud sedan igår. Det var någonting min syster sa innan hon lämnade in sitt slutprojekt i historia för bedömning: ”Abraham Lincoln hade en ljusare framtid efter att ha plockat up sina teaterkuponger på biljettkontoret.”

Även om jag inte förväntar mig den presidentens öde, så är det mycket att ta tag i från och med måndag nästa vecka. Det är faktiskt så mycket att jag skulle bli tvungen att raka av mitt skägg två gånger innan jag hunnit skriva ner allting.

Så, den endaÂ… mustasch-fria lösningen på problemet är nog att jag berättar om händelser nästa vecka i den takt de kommer. Jag borde kunna finna en stund mellan förberedelser och kaffedrickande då jag kan berätta hur stressig dagen har varit – och kanske klaga lite på den sydeuropeiska tendensen att doppa samma chips i dippen två gånger. The horror!

// Rick – som anser att ”double dipping” är källan till all ondska.

Efter att ha placerat muggen prydligt vid tallriken, såg jag skymten av någonting i kanten av mitt synfält. När jag höjde blicken fångade någonting på andra sidan fönstret mina blick. Kaféet där jag åt min lunch var litet, och knappast en plats för mirakel, men där stod hon i alla fall; ett ivrigt gäckande faktum inför min teori om att ingenting intressant kan hända vid lunchtid.

En minst sagt egendomlig syn. Hon ägde ett härdat ansikte som hade upplevt åtminstone 70 vintrar, ett rosafärgat hår och tre ringar som satt med jämna mellanrum längs näsan. Hennes högklackade skor matchade utan tvivel hennes hår, om man bortsåg från de oljefläckar som samlats längs deras latexliknande material. Hennes blick gick snabbt mellan två punkter: handtaget och pedalen på den EU-moped hon försökte trampa igång.

Jag var ordlös av förvåning. Mina ögon måste ha varit stora som tekoppar när jag förstummad kryssade över en punkt på min interna upplevelselista. När jag hade sagt att jag någon gång ville se en gammal tant i med rosa hår starta en moped så kunde jag knappast ha varit allvarlig. Eiffeltornet och de egyptiska pyramiderna hade jag faktist räknat med att se någon gång, men detta...

Efter att ha fått igång mopeden och gett mig en misstänksam blick for den egendomliga kvinnan iväg. Jag blinkade ett par gånger i ett försök att sluta stirra. Efter ytterligare ett par blinkningar och en självproducerad örfil, återgick jag till att dricka upp mitt nu svala kaffe.

Det verkade onekligen som om en viss programledare haft rätt: Ingenting är omöjligt.

http://rickchi.blogspot.com/

Idag såg jag ett exempel av ett mycket fascinerande fenomen:

En vän från universitetet ringde i morse för att be mig hjälpa henne med ett experiment. Jag hann knappt tacka ja innan hon ivrigt berättade vad det handlade om:

Hon skulle placera två olika skyltar på ett par skilda platser i Stockholm Centrum. Skyltarna skulle göra reklam för samma sak (en påhittad amerikansk film) men skiljas åt av en rubrik. Den ena skylten skulle tydligt säga att filmen var barnförbjuden. Enligt hennes hypotes skulle fler människor läsa filmdetaljerna om det framgick att de inte borde se den.

Eftersom projektet skulle ge på två platser, och hon inte hade fått tillstånd för kameror, behövde hon mig för att registrera resultaten vid en av platserna.

Vad hände tror ni? Kan sådana rekommendationer verkligen göra en film populärare? Vad tror du?

Berätta gärna hur du reagerade när du såg titeln för detta bloggmeddelande. Blev du nyfiken?

Jag presenterar resultatet av experimentet imorgon.

//Rick'

Om Hjalmar Söderberg hade upplevt den här dagen skulle han ha haft inspiration för ett helt decennium. Trots att jag till skillnad från Doktor Glas endast har strävat efter att göra gott dessa 13 timmar, är allt jag har fått tillbaka för mina ansträngningar en halvskrapad trisslott och någon annans kemtvätt. Jag vill vara tacksam för resultatet, men det är svårt att finna en situation där jag kan ha användning av en kjol och ett par strumpbyxor.

Det är självklart inte första gången mina godvilliga handlingar slår slint, men den här gången är det annorlunda. Den här gången kan inte mitt tålamod rädda mig från pessimismens omfamning. Jag har alltid sett mig som en välgörare; någon som rättar till skyltar och håller dörrar öppna. Och det är någon som jag gärna vill fortsätta att vara. Men frågan är om samhället verkligen vill ha en god samarit. Det verkar inte så.

Trots dessa dystra tankegångar viker jag just nu ihop kjolen för att leta reda på dess rättmätige ägare. De namnlösa strumpbyxorna behåller jag. De verkar absorbera fukt ganska bra - och jag behöver torka golven imorgon.

Hur som helst är det trisslotten som besvärar mig. Jag brukar alltid ge bort hälften av mina vinster till föreningslivet. Frågan är om denna del av min rutin är värd att behålla. Dagens samhälle verkar inte tycka det, och Söderbergs alter ego skulle förmodligen behålla pengarna också.

Jag antar att den egentliga frågan är om det fortfarande finns plats för den gode välgöraren i det svenska samhället. Kanske lämnade vi gentlemännen kvar i 90-talet?

Rick - välgörare för tillfället.

http://rickchi.blogspot.com