(ursprungligen från en gammal blogg, skriven av ett yngre jag)
jag är elva år och världen förändras framför mina ögon.
För första gången i livet är jag så rädd att jag mår illa. Och det beror inte på någonting någon har gjort, det är
helt enkelt första gången i mitt liv som min hjärna får så svåra vanföreställningar att jag helt tappar fotfästet.
-
jag är tolv, tretton år och världen gick inte under.
Livet fortsatte, jag lever. Min hjärna tycks sakta återgå till något som påminner om normaltillstånd. Men
ingenting är som förut. Någonting i mig är förändrat. Och det är inte till det bättre eller till det sämre, det bara
är. Jag har en sårbarhet som jag tidigare inte kände till.
-
jag är fjorton år och tempot är vansinnigt.
Jag drabbas av vad jag i efterhand inser var utmattning. Allt som jag gjort när jag kommit upp i varv blir
plötsligt för mycket och jag behöver sova mer.
-
jag är femton år och har precis uppfunnit kärleken och livet. Uppfinner upptåg med vännerna i ungdomsgruppen, uppfinner berättelser och en vår av frihet.
-
jag är sexton år och flyttar ifrån kärleken och min barndoms- (mardröms-) stad.
Det är nystart i studentstaden och det är tidig höst och domkyrkan som riktmärke varje gång jag inser att jag kommit vilse igen.
Och jag är inte utanför längre, inga glåpord i korridorerna, utan klasskamrater som väntar på mig när jag förirrat mig i korridorerna och fester jag faktiskt är bjuden till.
Och det är ironiskt att det är då sorgen kommer, kommer som en käftsmäll och jag glömmer att jag ju faktiskt är lycklig nu. Men jag glömmer inte att le.
-
jag är sjutton år och gömmer mig på toaletten på flera av rasterna.
Inte längre av påtvingad ensamhet, utan av självvald sådan. Om nu någonting som detta någonsin är självvalt.
Jag lyssnar på högbrittiska inspelningar av Jane Austen där i mörkret på toaletterna, för fiktiva världar är lite enklare än tankarna som annars finns där (jag vet att de är orimliga, men det hjälper inte att veta.)
Min mor får mig tillslut att knacka på dörren längst ner i korridoren av lärarrum och skolpersonal. Därinne får jag måla träd, många träd, och de är "intressanta", men jag är fortfarande inte övertygad om att det inte är en konspiration. Tillslut blir det en remiss vidare, och jag ägnar första besöket åt att be om ursäkt för att jag är där.
-
jag är arton år och börjar komma upp till ytan igen.
Jag har aldrig glömt att le, men nu kommer jag ihåg hur det faktiskt känns att mena det.
Jag kommer aldrig bli biståndsarbetare som jag tänkt mig, för jag tror inte längre på bistånd (jag tror på rättvisa, och det är inte riktigt samma sak). Istället blir det Rättvis Handel och lokal aktivism, och jag börjar känna igen mig själv. Jag slutar försöka hoppa av gymnasiet, mamma fort väl rätt i att det inte kommer att hjälpa.
De har teorier om min hjärna, men ingen tycks stämma. Under tiden pendlar jag mellan kärleken i barndomsstaden och livet i studentstaden.
-
jag är nitton år och når friheten.
De har hittat en kemisk krycka som faktiskt får min hjärna att halta snabbare igen, och jag står i vit klänning på flaket och skriker som man ska.
Kärleken flyttar till ett uthyrningsrum i studentstaden och vi får vardagen och jag får ett studentrum och skaffar alldeles för många marsvin och dvärghamstrar för en bostad på 13 kvadrat.
Det är universitetet nästa och jag tar 5 av 30 poäng. Jag möter människor som talar till mig som en vuxen trots att jag är yngst och jag balanserar på kanten mellan sprudlande och uppgiven som om jag kunde göra cirkuskonst av en sådan balansakt.
Det är början på något nytt, och det är bättre än det någonsin varit förut.