Det handlar inte alltid om adrenalin.
Ibland, när jag gör någonting nytt, när jag kastar mig huvudstupa in i ett nytt projekt, tar en risk eller går rakt in i något jag inte tänkt över i förväg handlar det om motsatsen.
Det handlar om tystnad, eller min version av det.
-
Vanligtvis; ett plockepinn av tankar och möjligheter, lika vidhäftande som teflon. Det är något du sade igår, det är en obehaglig nyans av pastell på sätet framför mig, det är orden jag läser och musiken jag hör samtidigt. Det är rastlöshet, avsaknad av riktning.
(Det måste vara något jag glömt någonstans, för jag kommer inte ihåg vart jag är på väg just nu.)
Undantagsvis; sensationen som riktning. Det är inte tyst i huvudet, men istället för sju riktningar har jag bara en, möjligtvis med ett eller två sidospår. Och jag störs inte av pastellfärgade säten och jag har en riktning, eller min version av det.
-
Och det är det närmaste jag kommer tystnaden.
Det handlar inte om adrenalinet.
Det handlar om ljudsanering.