över Arga Snickaren och hans arbetslag som kunde ta ett hus, som Lollo och Kinas, som i princip var ett vrak, och få det beboelig och det kanske för första gången på hur många år som helst. En storfamilj boende i ett hus som i princip var en dödsfälla. Öppna kontakter och dito strömställare, pelletssäckar staplat mindre än 1 meter från pannan och röra över allt. En hel familj som i princip gått i väggen, och där ingen orkade göra något längre och ingen längre förstod att saker måste göras om det skall bli bättre. Det kallas depression och i detta fall var den född ut av frustration.
Jag har brukligt en livlig fantasi, men i detta fall hade jag svårigheter med att förstå att även proffs 15 20 stycken till antalet skulle få ordning i röran även om de skulle lyckas piska igång storfamiljen med dens alla söner och döttrar samt bonusbarn. Men, lyssna och häpna: Arga snickaren fick allas våran Gordon Ramsay att framstå som en ängel, och när chockterapin började verka, kom alla igång. 250 000 kronor hade man lagt på material som i stort sett var gått förlorade. Jag för min del blir förtvivlad om jag förslösar en bit plywood men så är jag en sådan snål, gammal ungkarl. Jag kan inte ens börja förstå hur det kändes att ha eldat upp en kvart miljon på att skapa ett vrak, men jag tror jag hade kommit på självmordshumör.
Jag vet av egen erfarenhet, att om man inte går med tumstocken och mäter och skapar en bild för sitt inre öga, kommer man att gravt underskatta såväl arbetsbehov, som kostnad. Ett exempel: Jag funderar på att efterisolera huset, och jag gjorde en uppskattning av materialbehov och räknade ut vad det skulle komma att kosta. Jag gissade i utgångspunkten på 45 000 kronor. Av detta utgör själva isoleringsmaterialet en tiondel. Det övriga är reglar, panel, spik, foderlister, färg samt olika rekvisita såsom tätningsmassa och fönsterbläck. När jag krossat siffrorna, visade det sig att gissningen var rakt på måltavlan. Jag multiplicerar alltid med 1,25 1,3 för att få en rimlig säkerhetsmarginal.
En viktig sak är att våga erkänna sina svaga sidor, och hyra in hjälp med sådana saker man antingen inte klarar av själv eller inte FÅR göra själv. Exempel på saker man INTE BÖR göra själv, är installation av värmepanna och brännare. Förutom att det innebär att man inte får garanti, så kan även försäkringsbolaget ha invändningar och rättligt så. Man kan läsa på sajter som Pellets.info om självproklamerade superexperter som installerat själv, och som har hur många problem som helst och skyller ifrån sig på producenten av utrustningen. Sedan har vi sådana som tror att alla tekniker är idioter och inte kan justera deras brännare rätt men som behändigt glömmer att ta med i beskrivningen att de kanske gjort ändringar EFTER att teknikern lämnat platsen. En del brännare har en dosa som monteras på väggen bredvid pannan och där man kan justera alla tänkbara, och även otänkbara, parametrar. Min Viking Bio har endast 5 rattar för justering av de olika parametrarna, och inte ställer den till med besvär. Är bränsle och luftmängden rätt, och det skall den vara när man haft service på brännaren, tuffar den på utan problem. Alla pelletsbrännare kräver att man rengör dem med vissa intervall. Gör man det, skall de inte krångla.
Att renoveringar sliter på relationen mellan människorna, vet jag av egen erfarenhet. När jag växte upp var ständiga renoveringar. Farsan, som hade ett hårt fysiskt arbete, kom hem, åt middag och efter sisådär en timmes vila var igång med ett eller annat projekt. När jag var 3 4 år byggdes huset på och det var månader av röra, damm och skit. Året var 1963, och jag minns det med fasa. Sedan var det ständiga renoveringar eftersom morsan aldrig blev nöjd med någonting. Min barndom präglades av lösningsmedelångor och provisoriska lösningar. Jag hatade allt vad renoveringar het men så länge morsan levde tog det aldrig slut. Att farsan inte packade ihop och flyttade ut, är för mig ett mysterium. Han hade sannolikt en välutvecklad förmåga att förtränga och leva i förnekelse av de faktiska förhållandena. När jag såg onsdagens episod av Arga Snickaren, fick jag kalla kårar. Lollo hade lite som farsan. Skillnaden var att farsan hade en hårdare vilja, så att han insisterade på att nu gör vi klart det vi påbörjat innan vi går vidare. Hos Lollo och Kina verkade det som om Lollo var syndabock, allt i allo och fixare fast han nog inte hade förutsättningar att klara av alla uppgifter han åtog sig. Det är ingen stor nyhet att folk har gått skilda vägar efter misslyckade renoveringar eller renoveringar som antar form av ett permanent tillstånd. Varför blir det så? Hemmet är menad att vara människans frizon där det finns utrymme för vila, lugn och ro. När man lever i ständigt kaos och röra med provisoriska lösningar på i princip allt under åratal, blir man psykiskt knäckt. Renoveringar skall vara något som dikteras av nödvändighet, och med nödvändighet menar jag att sakerna är utslitna och oekonomiska. Att hålla på att renovera för att övergå vänner/grannar/släktingar är vansinne som leder till att förhållandet mellan makarna går i kras, och barnen kommer att misstrivas hemma. Det är även ekonomiskt vansinne. Soptipparna runt i världen innehåller material och inredningar som knappt är använda.
Människan må gilla omväxling, men hon är trots det beroende av stabilitet för att frodas. Tyvärr inser många inte detta, och lägger iväg med projekt som långt övergår såväl praktiska som ekonomiska förmågor. Att renovera skall vara tacksamt och givande inte en livsstil. Som sagt var jag djupt chockad över hur det såg ut hos Lollo och Kina och jag har sett en del. Jag tror vi kan sammanfatta det hela såhär: Alla vill äta tårta, men ingen vill vara med och baka.