Senaste inläggen som handlar om socialt

"JO JAG VÅGAR...Sverige har Hemlösa. Barn som går till sängs utan att äta. Äldre som går utan nödvändiga läkemedel. Psykiskt sjuka utan behandling. Familjer som går i ekonomisk konkurs. MEN VI DONERAR MILJONER TILL ANDRA LÄNDER UTAN ATT HJÄLPA VÅRA EGNA FÖRST!!! 99% av er kommer inte att ha modet att kopiera och återanvända denna text "

http://bloggis.se/Diana/117560

… skall man lära sina vänner att känna, sägs det. Hur sant är inte det? Jag har i alla år ställt upp för andra människor – inte för något annat skäl än att det är så jag är. Jag låter liv följa lära. Men när jag själv emellanåt behöver en tjänst, så är det från de jag hjälpt oftast och mest, som jag möts av svårigheter. ”Det är inte grannarna, det är Socialen som skall hjälpa dig”, sade en tant jag bistått med mycket under de 9 år jag bodd här på torpet. Det lät inte så när jag spårade upp den ända begagnade bakluckan i Europa och USA till hennes gamla Previa. Jag hyrde släp och körde till Karlstad och hämtade luckan och forslade den till Toyota verkstaden där man knappt trodde sina egna ögon. Det roliga var ju att jag sökt efter luckan över hela Europa och hela USA – för sedan att upptäcka att den ända som fanns, endast var 10 mil borta. Frågan är: Hur många andra skulle investera sådan tid i en vänskap? Okej, så jag är idiot – det har jag varit varse på sedan jag föddes(vilket väl var det dummaste jag gjort tills datum), men äger inte även idioter krav på respekt då? Innan tanten flyttade hit permanent, så höll jag i ordning fastigheten åt henne så att inga tvivelaktiga existenser skulle få för sig att det var obebott. Vi vet ju hur det går om folk får sådana tankar. Krossat glas, alla ägodelar borta, och omfattande fukt och mögelskador på byggnaden. Men eftersom jag klippte gräs, trimmade kring huset och såg till att det såg bebott ut, så hände inget. Under alla de år hon använde huset som fritidsfastighet, försåg jag henne med dricksvatten eftersom det fattades. Det är en brant sluttning upp till stugan så det var inget lätt jobb alla gånger.

Så summa summarum: Alla klagar på att samhället är så kallt, och att det finns så lite hjälpsamhet – och de som gnäller högst om just det, är de som är mest bidragande till att det bli så. Jag fick dock hjälp med mitt problem av en annan granne – som jag hjälpt, och som inte tar det för givet. Samhället är en spegel av dess innevånare. De som är mest benägna att utnyttja andra, är de som själv hyser störst ångest för att själv bli utnyttjade.

När allt har sagts och gjorts, slutar man fundera över att samhället brinner och att ungdomar går bärsärkagång. Det är så man har lust att göra dem sällskap många gånger. Jag kollade på de sista sekvenserna av filmen ”Katt på hett plåttak” från 1958 på TCM igår kväll, och det slog mig hur tätt inpå sanningen Tennessee Williams, som skrivit pjäsen, är. Plock bort alla titlar, ta bort den stora ranchen, och du har en historia som utspelar sig dag efter dag, decennium efter decennium, sekel efter sekel i alla grannskap och i alla familjer. Tennesse Williams räknas inte som en mästare för inte.

Skulle jag levd efter de erfarenheter jag gjort i livet, skulle jag behöva vara en kille jag inte skulle gilla, så frågan är om inte detta just är valet mellan pest och kolera: Vara den person jag tycker om att vara – mitt autentiska jag, eller låta överjaget ta kontrollerna eller skapa ett pseudojag som kombinerar det önskvärda med det möjliga? Det senare vore väl det förståndigaste att göra – men då lever man på en lögn om än aldrig så vit. Vi människor VET vad som är fel, men vi förmår inte att åtgärda det. Så enkelt är det.

Signaturen ”k” tycker inte om att jag gjorde mig lustig på ett par av bilderna från gårdagens händelse i Apeldoorn, men till det vill jag säga: Har man sett så mycket elända som jag – och det har man vid 49 års ålder – blir man näst intill immun och istället ser man det roliga i själva bilderna. Har man dessutom upplevd så mycket skit från människor från omkring 3 års ålder som jag, så blir man inget stort fan av mänskligheten – ergo blir man lite som Strandbergs Pär – skrattar åt allt som fel är. I all rättvisans namn: De som dog och skadades förtjänade det inte på något sätt eller vis, men denna Horst T hade på sin sida upplevd allt det värsta som kan drabba någon. Trots att det verkade planerat, tror jag inte att han var sig själv när han utförde dådet – eller så var syftet att attackera Holländska staten – och trots allt är drottning Beatrix dennes gallionsfigur och tillika överhuvud.

Vi lever i en kultur där du skall vara så himla vacker, lyckad och ekonomiskt bottenlös. Överallt i Västvärlden lever det bottenlöst olyckliga människor som känner sig totalt misslyckade därför att de inte lever upp till normen. När man sedan upplever både arbetslöshet – enbart det ett oerhört stigma i våra dagar, och sedan för att foga spott till skada blir vräkt skall det en stark mental konstitution till för att inte gå över i bärsärkamodus.

Jag vet vad det smakar. Det var en tid efter förra krisen då jag verkligen slet för att få ändarna att mötas och genom gick den ena förnedringen efter den andra som jag drömde om att göra något riktigt hemskt. Varför jag lät det bli med tanken? Jag vill inte drabba oskyldiga eller framstå som idiot. Enligt min analys finns den ingen enskild person som kan hållas ansvarig för att det strular till sig – därför är det omöjligt att ta till våld för att hämnas. Den ända – även om den är den minst tillfredsställande – hämnden är att överleva trots alla odds. Med lite hjälp överlevde jag när det begav sig – även om jag allra helst så fram till döden. Jag ser inte döden som något fult eller makabert. Den är en av livets realiteter. Att ha ångest inför den är naturligt – i synnerhet för de som har saker kvar att göra. De lyckligt lottade i Apeldoorn var de som dog direkt. De inte så lyckligt lottade, är de som överlever – och blir glömda och som får lida under sviterna av vår humana, solidariska europeiska ”välfärd” där man nästan får be om ursäkt för att man dras med livsvariga skador – som ju fallet nästan ofrånkomligt blir under sådana omständigheter som i Apeldoorn.

Just nu sjunger Mary Ford ”I’m a Fool To Care” i mina hörlurar – och det är just så man känner emellanåt. Man önskar att man kunde slänga ut alla medier och låtsas som om världen inte är större än Värmlands län – men verkligheten låter sig inte stänga ute. Just nu har en otänkbar händelse ägt rum i Apeldoorn, men händelser lika så tragiska inträffar varje dag. I Aftonbladet på sidan efter reportaget om Apeldoorn, finns en intervju med en svensk kille som måste sälja lägenheten, bilen och allt han har av värde för att överleva fram tills att a-kassan börjar betala ut till honom - minst 12 veckor. Han och Horst T har samma predikament – fastän Horst T ju är äldre och kanske hunnit gå igenom saker som belastat hans sinne i utgångspunkten så att det som skedde nu, var tuvan som fällde lasset. Vi lever, som sagt, i en kultur där man skall känna skuld och skam om man inte lyckas. Jag tror vi lär få revidera våra uppfattningar om vad som är lyckad innan alla offentliga tillställningar blir skräckföreställningar, alla skolor och universitet skjutbanor med levande måltavlor och gator och torg otrygga ställen. Ingen säger sig vilja ha det så, men oavsett blir det så därför att ingen spjärnar emot. Vi har en regering som i stort sett bara ställt till med fanskap sedan de fick makten, men som har högre uppslutning än någonsin därför att det inte existerar ett acceptabelt alternativ. I Holland är det ännu sämre. Folk lämnar landet. Det säger sitt. Problemet är att befolkningarna över hela Västvärlden är så fragmenterade att det inte går att skapa majoritet för någon förändring – annat än att demonstrera och protestera emot de värsta avarterna. Alla sneglar till egna bankkontot och egna välfärden – och om det behövs ta ett tag är det inte måtta på hur många kärringar och ungar de flesta har som behöver dem. Följligt blir inget gjort och saker fortsätter som förut. Människan är feg och bekväm till naturen – därför måste obehaget drabba majoriteten hårt innan hårdhandskarna kommer fram. Majoriteten lever hjälpligt till rätt hyggligt i våra dagar – även om det finns en rätt så betydande minoritet som inte har det bra alls. Det är från denna minoritet alla desperata människor kommer.

Så Apeldoorn kan komma att upprepas i framtiden. Problemet är att den eller de som utför dåden kommer att demoniseras, avhumaniseras, idiotförklaras och fördömas, men ingen kommer idas ställa kritiska frågor om vad som låg bakom – verkligen låg bakom. Så länge människan inte är längre kommen i sin utveckling än hon är rent socialt, kommer dessa saker att hända. Alla tycker råttor är äckliga, men de har ett socialt liv och en social kompetens som långt övergår människan – på avogsidan kommer dock att de förökar sig mycket snabbare än människan – vilket i sig är en bedrift. Råttorna är nog inga raketvetenskapsmän, men de har lyckads rätt så skapligt ändå. Skall människan klara sig in i framtiden, så kanske hon behöver jobba på sin sociala kompetens?

En vän från universitetet ringde igår för att be mig hjälpa henne med ett experiment. Jag hann knappt tacka ja innan hon ivrigt berättade vad det handlade om:

Hon skulle placera två olika skyltar på ett par skilda platser i Stockholm Centrum. Skyltarna skulle göra reklam för samma sak (en påhittad amerikansk film) men skiljas åt av en egenskap. Den ena skylten skulle tydligt säga att filmen var barnförbjuden. Enligt hennes hypotes skulle fler människor läsa filmdetaljerna om det framgick att de inte borde se den.

Eftersom experimentet skulle ske på två platser, och hon inte hade tillstånd för kameror, ville hon att jag skulle registrera resultaten vid en av platserna.

Själva testet pågick i 120 minuter. När det var klart hade jag registrerat mängden personer som såg på skylten, och hur stor del av dessa som läste detaljtexten. Eftersom jag hade observerat skylten utan "Barnförbjudet" kunde jag inte dra några slutsatser förrän jag jämförde mitt resultat med min väns. (Vi var tvungna att sätta upp båda skyltarna samtidigt, på olika platser, för att utesluta den effekt som tid och datum kan ha.) Men jag hade stora förhoppningar.

När vi ställde upp siffrorna mot varandra bekräftades också vår hypotes. De som såg skylten med "Barnförbjudet" i rubriken hade en större tendens att läsa detaljerna än de som såg skylten utan denna uppmaning. Men det var inte bara det som vi kom fram till. Det var i allmänhet fler som såg på den uppmanande skylten. Efter 80 minuter var publikskillnaden 38,5%.

Vad beror detta på? Även om det finns en hel del matematik i resultatpresentationen kan den största anledningen namnges med endast ett uttryck: Nyfikenhet. Människor är genetiskt programmerade att se efter orsaker - och efter att ha sett "Barnförbjudet" i rubriken vill vi självklart ta reda på orsaken till uppmaningen. (Det finns givetvis andra anledningar också, som t.ex adolescent trotsbeteende, men jag tar upp detta vid ett senare tillfälle.)

Det som fick publikskillanden att bli så stor var dock inte bara rubriken i sig, utan ett fenomen som vi inom psykologin kallar för "socialt bevis". Vi människor har en tendens att avgöra vad som är rätt genom att se på hur andra beter sig. När de förbigående i experimentet såg att flera personer tittade på en särskild skylt, bestämde de sig för att göra detsamma. (Du kan själv bekräfta detta fenomen genom att samla ihop några vänner på en välbefolkad plats, och samtidigt titta upp. De som går förbi kommer att göra samma sak. De som inte stannar upp kommer ändå att kasta en snabb blick uppåt för att se vad ni tittar på.)

Det ovanstående är naturligtvis endast en bråkdel av den slutliga dokumentationen (och mindre än en bråkdel av de statistiska beräkningar vi använde) men jag hoppas att jag har gjort psykologisk forskning lite mer intressant. Om ni vill veta något mer om ämnet så är det bara att fråga i kommentarområdet.

Vill du veta mer om psykologi? Gå in på http://rickchi.blogspot.com och skicka in din fråga.

//Rick'