Julen 2008 kommer onekligen att stå i finanskrisens tecken, och många är de som kommer att uppleva att möta julen som arbetslösa som parior förkastade av arbetslivet, föraktade av sina egna fackkamrater. Det skall visst vara det man på det hållet kallar solidaritet vad nu det måtte vara. För alla som stått i arbete och haft en ordnad ekonomi och kunnat betala alla räkningar i tid, kommer arbetslösheten att bli ett beskt piller att svälja. Allt man hållit för att vara sant, stämmer inte längre: Det blir allt kämpigare att få änderna att mötas, folk börjar se på en med andra ögon lite så där misstänksamt som om de ville säga: Han tror väl inte att jag skall hjälpa honom? Att möta samhället som arbetslös är en upplevelse som sätter djupa spår i en människa. Man upptäcker sidor ved de egna kamraterna som man inte trodde fanns där. Man lär sig vad betalningsanmärkningar betyder såväl i teori som i praktiken. Man lär efterhand hur det går till på Socialen fastän man lär sig även att de som har lång farttid där faktiskt är människor. Den första tiden försöker man fränetiskt att skaffa nytt jobb så fort det bara går, men efter hand så resignerar man och sjunker allt djupare ner i depression. Många gångar ilsknar man till över sitt öde och funderar på vad man gjort för fel. Faktum är att man i alla tider så har den oskyldige fått lida med den skyldige. Så är människan. Alla vill vi kunna känna oss nyttiga och inkluderade, men som arbetslös upplever man sig som onyttig och exkluderat. Därför, i detta för att vara utav mig, korta inlägg vill jag säga: Lägg inte sten till bördan för de som blivit av med sina jobb de har så det räcker och blir över ändå. Här i Europa skulle ingen behöva komma i en sådan sits, ty vi har de resurser som behövs för att hindra det, men där ingen vilja finns, finns det inte hellre någon utväg. Så mister Slips och Kavaj när du sitter där i kyrkan och sjunger julsånger och prästen predikar om julens innebörd, tänk då på de du varit med om att skicka till Kronofogden, de du har avhyst och alla som tvingas leva i misär därför att du red dina paragrafer och uppsåtligt glömde att det var levande människor med känslor du handlade och inte enbart saknummer. Det fanns ingen nåd eller ursäkt för dina gelikar i Nürnberg, och rent moraliskt finns det inte det här hellre. Att skylla ifrån sig på systemet är för enkelt. Julen är en tid smidd i Helvete för många människor: Ensamma, fattiga, arbetslösa och alla de kroniskt sjuka som inte får det supersolidariska socialdemokratiska välfärdssamhällets acceptans för att de är sjuka, men tvingas leva från hand till mun. Jultomten kommer till de rika, och visar fingret åt alla andra. Förebilden gjorde tvärtom. Kanske vi borde låta Santa få dö, och genuppliva Sankt Nicolas?