Man talar om en global epidemi av fetma som, om vi tar utgångspunkt i USA, har tagit tregången de senaste 20 åren. Många pekar på skräpmaten, och det har blivit en sorts vedertagen sanning att vore det inte för skräpmaten, skulle vi alla vara tunna som blyertspennor, men hur sant är det egentligen? Vad vi vet är att transfetterna har förmågan att ändra människokroppen, så att den blir mer utsatt för cancer, hjärta och kärlsjukdomar, diabetes och just det: Fetma. Även om användningen av transfetter har minskads i matindustrin, så gör vår ekorrhjulstillvaro att vi konsumerar allt mer mat som innehåller transfetter. Bara lägg märke till vad som finns för alla som blir hungriga medan de är i farten, och behöver snabb avhjälp för det. Många av snabba snacks innehåller transfetter för att få den erforderliga konsistens som gör de snabba att producera och enkla att paketera. Transfetter ger också lång hållbarhet eftersom de bryts ner långsamt. Mycket av motivering för att använda transfetter i produktionen av mat, är just att det inte härsknar lika lätt som naturligt fett. Det gör att svinnet minskar och man kan hålla lägre priser utan att få mindre profit.
Men, och här skall vi märka oss väl: Transfetterna må vara synnerligt ohälsosamma, men lika så ohälsosamt är det samhällsklimat som vuxit fram de senaste 20 30 åren. Tryggheten är borta, och i många stycken måste man väl kunna säga att arbetsglädje är ett begrepp som hamnat på dekis. Aldrig har så många människor diagnosticerats med depression som under de senaste 20 åren, och jag tror det beror på att det beror på att det blir allt svårare att platsa i moderna tiders arbetsliv och sociala liv. Denna depression liknar den som drabbade de tidiga människorna när det var dåliga tider och litet mat att tillgå. Då började kroppen att spara på energibärare som fett för att överleva mellan måltiden. Jag har länge haft en teori om att chockbantande och otillfredsställande livsvillkor faktiskt kan leda till fetma ty vi lurar kroppen att tro att det är dåliga tider och att den således kör sparfunktionen i stället för att använda bränslet. Vi bli hängiga och slappa istället för energiska, och varje kalori som kroppen kan avse körs på lager. En annan sak: När vi omedvetet känner av osäkra/dåliga tider, börjar vi ta till oss flera kalorier med.
Som sociala varelser påverkas vi av andras beteende, omgivningarnas förväntningar och stämningen i vara samhällen. Det gör att problem som kan anknytas till vårt sociala liv, sprider sig som ringar i vatten. På den tid då folk inte plågades av fetma, hade man ett liv som var mer präglat av rutiner och inte minst hade man en kosthållning som var baserad på naturliga matvaror. Fetthalten i maten var hög, men hjärta och kärlsjukdomar var mer sällsynta. Att den genomsnittliga leveåldern på denna tid var kortare än nu, beror i främsta hand på att vi idag kan kurera sjukdomar som förr var obotliga samt att vi har tillgång till färsk frukt och färska grönsaker det mesta av året, medan det var si som så med det förr i världen. Allt var inte bättre förr, men allt är inte bättre nu hellre, så det vi bör utgå från är att ta det bästa från gamla dagar och gifta ihop med det bästa från nutiden. Vi vet vad som skapar problemen, men det som är problem för oss, ger klirr i kassan hos producenterna. Här borde facket komma in, tillsammans med myndigheterna säger du? Nu är det så att dessa producenter sysselsätter hundratusentals människor både direkt och indirekt. Du har otvivelaktigt hört om 3+3+3 effekten, som innebär att 3 anställda som dig, ger 3 anställda hos dina underleverantörer som ger 3 anställda inom det offentliga. Det innebär att om vi förbjuder en sorts ingrediens som produceras av företag med sammantaget 300 anställda, och ingen alternativ produktion/affärsverksamhet kommer i dess ställe, blir 900 människor arbetslösa och investerarna (som idag inte består av välmående judiska bankirer och affärsmän, men av offentliga myndigheter, småsparare och pensionskassor), förlorar sina investeringar. Allt detta komplicerar omställningsprocesserna i samhället. Vi sitter själv på båda sidor av bordet. Det innebär att vi måste välja och det är inte enkelt: Om vi INTE ändrar på sakerna, så kolar vi vippen av fetma långt innan vi når pensionsåldern, och våra barn och barnbarn får dras med de samma problemen. Om vi ÄNDRAR på sakerna, får vi bättre hälsa, men skraltigare pension och onda blickar från alla som förlorat sina arbeten. Det låter så enkelt: Låt oss lagstifta om förändring, och kanske det i någon amerikansk film från 1980 talet att det kunde verka möjligt att en handfull idealister kunde nå fram och få ändrat lagstiftningen, men i verkliga livet fungerar det inte så. Idag är inte gränserna lika tydliga som de var för enbart 35 år sedan. Gränserna har suddats ut. Vi lever i ett samhälle, där kapitalismen har klarat av vad socialismen inte förmådde: Att släppa till vanligt folk på båda sidor av bordet, och på så sätt kunna undanröja oppositionen mot industrins förfarande. Samhället, industrin och enskilda medborgaren har fått sina intressen sammanflätade på ett sätt som gör att forna tiders folkrörelser inte längre har samma bett.
För att förhindra alla negativa konsekvenser man har av saker som i utgångspunkten verkade som nyttiga hjälpredor i produktionen, måste man ändå hitta alternativ som innebär att man undviker de värsta omställningskrämporna och framstå som ansvarig kort och gott vända negativt till positivt. Vad som är säkert, är att problemet med fetman måste lösas ty det hotar hela ekonomin. I en övergångsperiod är det möjligt att kapitalisera på fetman, men i längden kommer det att leda till att allt fler förlorar arbetsförmågan, blir vårdbehövande och dör i förtid. Om tillräckligt många blir arbetsoföra, blir det även problem med att skaffa folk att vårda alla som blivit sjukligt feta och inte längre klarar sig själva. Det är en neråtgående spiral som inte är bra för någon i långa loppet. Det gäller bara att få industrin själv att hitta bra alternativ som gör att den ekonomiska balansen inte rubbas. Som vanliga människor, kan vi undvika de flesta av de fällor som fångar oss i fetmans kvävande grepp genom att laga mer av maten själv från grunden med goda råvaror. Det blir inte dyrare än mycket av det vi köper av hel- eller halvfabrikat. Det tar lite tid, men om vi ser ekonomiskt på det: Om du genom att investera 0,5 timma varje dag, kan vinna ett extra levnadsår pr. år, så är återbäringen i runda slängar 50 % - bästa erbjudandet i staden! Och: Tänk dig att denna halvtimma per dag, utsätter den tid då du inte längre har hälsan med ungefär lika mycket? Vore inte då denna tid väl investerad?
Jag nämnde även i inledningen psykologiska och psykosociala faktorer. Vi lever i en tid med allt mindre personlig frihet, ökat övervakning och osäkerhet knuten till jobb, familj, ekonomi, klimat och terrorism bara som ett axplock. Trivsel verkar tagits av menyn. Om människorna kunde åter få uppleva trivsel och trygghet kort sagt: Få förutsägbara livsvillkor och möjligheten att känna trygghet inför framtiden. Jag säger inte att vi skall blunda för realiteterna, men de senare år har det skedd alltför mycket som undergräver tryggheten i folks liv. De senaste 20 åren har vi haft två mycket djupa kriser. Vi hann bara nätt och jämt återhämta oss från sviterna av 1980 talets bankkris och fick några få goda år, innan krisen drabbade oss igen. Finanskrisen fick besten heta denna gången. Poängen är inte vad styggelsen heter, eller var den kommer från. Poängen är att sådana händelser direkt anknyter till oår i människans artminne och triggar en övergång till katastrofmodus. Under hela den moderna tiden har vi konstant levd under hot, men så länge vi kunnat känna trygghet för att vi har arbete och inkomstmöjligheter och därmed mat och husrum, så har kroppen varit nöjd och kört i normalmodus. Den rasering av Folkhemmet som ägt rum de senaste 20 åren, har triggat det som leder till en fetma - epidemi. I USA började fetman tidigare, och det är inte konstigt eftersom det som sker här, redan skedd i USA. Kombinationen av ohälsosamma livsmedel, ett depressivt samhällsklimat och oförutsägbar ekonomi är mer effektiv i fråga om att ta livet av folk än något kärnvapen.
Jag ser ett klart behov av att återskapa tryggheten, framtidstron och optimismen i samhället. För att detta skall kunna ske, måste attackerna mot gemene mans privata sfär upphöra. Vi har de senaste åren sett hur respekten för den enskilda människans privatliv, och hennes rätt till ett sådant, urholkas. Fetman är inte enbart en sjukdom i sig, den är även ett symptom på att vi lever i ett samhälle som är mycket sjukt. När allt kommer till allt, kanske samhället behöver en arg snickare för att få rättsida på sakerna och bli sig själv likt igen?
http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/livsmedel/hardatfett/hardat_lista.htm
http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/livsmedel/hardatfett/frihardat.htm
http://www.ehdin.com/?id=261