Förtjänar jag verkligen detta helvetet?
Jag försöker verkligen. Jag kämpar varje dag. För att hålla inne mina känslor. För att hålla uppe leendet på mina läppar. Min pappa ska till London i februari. På nån jävla homofest. Han vet inte att jag vet vad han ska göra där. Men jag vet...
Och varje gång han pratar om London. Så vill jag bara skrika åt honom. Att jag vet allt om han och hans jävla bög-grejer. Jag vill skrika åt honom att dra åt helvete. Jag vill slå och sparka på honom. Jag vill gråta. Men istället biter jag ihop.
Jag vet vad han håller på med. Jag vet att han och sina, ja jag vettefan vad jag ska kalla de, bögvänner(?) knullar varje vecka. Jag har sett att hans kondomer blir färre och färre för varje gång han är tvungen att jobba över, för varje gång han ska fika eller ta en öl med jobbet. så vet jag vadfan han gör. och det får mig att gå sönder.
Åh alla gånger jag varit så nära att berätta att jag vet. de gånger då jag blivit förbannad över små saker och mina ord är nära på att brista ut. Jag kan föreställa mig den tystnad och den tomma blick jag skulle få av pappa om jag skulle berätta.
Jag undrar om farmor visste. Hon och pappa var så nära. Och om jag anat, då jag inte var säker, så varför skulle inte farmor gjort det? Hon som levt med honom i hela sitt liv. Klart hon visste. Hon måste vetat.
Åh farmor, jag saknar henne så att det gör ont. Hade jag kunnat prata med henne? Hon kanske hade förstått.
Tillochmed min egen syster vägrar att förstå. Jag har pratat med henne, men hon vägrar vilja lyssna, på riktigt.