downsides
Han kom inte ens hem.
Vi alla ska dö någon gång, frågan är bara när... när ska du dö och varför just den stunden. Det är tragiskt när man känner att man inte ens kan tröstäta och titta på OC som brukar vara det men gör när men är deprimerad, då har det gått långt.
Då min lilla syster säger utanför min dörr "du kan väl inte vara så dåligt så att du inte ens kan se på oc och äta popcorn?", inte ens det går.
Sover från och till, vaknar och somnar i tårar som jag inte ens ibland förstår varför dem finns där. Äter knappt, ingen frukost, tagit bort lunchen, halverat middagen och sedan popcorn till kvällsmat som gjorde dock åt bara för att visa för mig själv att jag kan äta.
Du slutade bry dig för ett halvår sedan, right! Jag kan fortfarande inte släppa det nej, och jag kan inte bara släppa dig heller. Jag har sagt allt och gjort allt mot dig, men trots det så har du inte släppt taget och sedan när du känner för att göra det så slänger du ut mig helt. Du är hel galen och jag hatar dig! Du fanns inte där under tiden jag var gravid och du fanns inte där när jag drack varje dag i flera veckor och du fanns inte där när jag bad dig. Varför ska jag förlåta dig, jag vill inte förlåta dig. Trots det så dras jag till dig, du har förstört stora delar av mitt liv och en gång i tiden så var du min lycka, ett år kan verkligen innehålla allt va?
Jag var på toppen ett tag, ett litet tag men nu har jag fan nått botten. Jag har varit med om att jag skärt mig, druckit i veckor i sträck och gråtit dagar ut och in men nu är det så mycket värre, för nu känner jag knappt smärtan för den är så vanlig. Jag kan gråta utan att fundera på varför, allting är sådan röra. Mamma är förbannad för att jag inte sköter mitt liv, David har lämnat mig, Christine och Alexia har inte tid.
Pappa ringde mig förut, jag började gråta direkt... jag saknar honom jätte mycket, ävn om han sårat mig tusen gånger så är han en av de få personerna som jag tror på när han säger att han bryr sig. Någonstans vet jag att han inte hatar mig för att jag inte sköter mig eller för att jag är det svarta fåret... jag är någonstans lik honom. Han är i Indien och ser apor gå över gatan och alla möjliga djur och sedan människor som bär barn på huvudet sådant som man aldrig skulle kunna se här, han tror att jag skulle gilla det och han ska förmodligen ta med mig till Kina på våran när han ska dit. Jag hade så gärna blivit tagen ur mitt mörka rum som inte ens har en taklampa som fungerar, någonstans där jag inte bara gråter utan också kan se något vackert och inte bara samma skit om och om igen.
Jag har helt enkelt börjat sakta men säkert ge upp hoppet om lycka, men jag ska ju träffa tjejgänget + resten av världens tjejer på fredag och även Jon och Asker som dessutom ska sova här så jag måste väl försöka göra det till något att minnas, Jag ska göra allt i världen för att ha en bra kväll men någonstans känner jag att jag kommer misslyckas. Lördag spelar tjejlaget match också, den ska jag inte heller missa för något i världen.
Även om jag inte skär mig eller super nu, så är de ända anledningarna till det att jag inte har någon sprit och att jag har inga rakblad kvar plus att jag gör allt för att inte göra min mamma besviken igen men det är så svårt, jag tror jag aldrig hade klarat det om jag hade haft möjligheterna till annat. Min mamma har aldrig vetat hur man ska visa kärlek och det har fått mig att känna mig ensam, som om hon inte kan visa att hon älskar mig. Jag kan inte känna det.
Sov, det är vad du njuter mest av.
Skrivet av shipwreck, 2006-11-22 21:01
ge inte upp. Livet är ett helvete ibland. Men ge inte upp!
Låt dig inte tryckas ned pga en persons handlingar. Vet att det är jobbigt - fruktansvärt jobbigt. Men ge inte upp!
Efter regn kommer solsken - hur klyshigt det än låter. Det stämmer faktiskt
tro mig.
Massa kramar!
Skrivet av Liam, 2006-11-22 21:21