Skorpionen delar med sig...
Tror, hoppas, önska r...
Vet att det inte gått ens en liten vecka, men jag tänker på min J nästan hela tiden!
Vågar jag tro? Hoppas vet jag ju att jag gör! Jag kan önska att jag visste hur det skulle bli..
Men det är ju omöjligt. Jag har bestämt mig för att försöka hitta på så mycket roliga grejor som möjligt. Bara gå och tänka blir inte bra. Jag får finna mig i att känna mig nere över det här. Nuet går inte att komma ifrån.
Det skumma är skiftningarna från ledsen till glad. Igår kom jag på mig själv med att ligga och fantisera om vår framtid som om vi var tillsammans nu. Jättelänge hade tankarna bara vandrat iväg. Jag blev inte glad när jag kom på mig själv. Det är som om jag inte hajjat läget än.
Men det känns så overkligt här uppe. Han är så långt borta och vi har inte delat någon vardag. Så när jag gör alla mina vardagsgrejor, är det ju inget konstigt eller ovant med det. Sen hann han inte komma upp och hälsa på mig, så inget här hemma blir nostalgiskt. Kanske är det bra? Inte vet jag.
Tur att det händer lite smågrejor som muntrar upp. Om än bara för en liten stund, så hellre det än inget alls.
*En kille jag dejtade kort i höstas hörde av sig på msn. När han hörde att jag var deppig, så försökte han muntra upp mig. Skickade ett kul you tube-klipp och sa snälla saker. Det var gulligt tycker jag!
*Skvaller från jobbet är en annan sak som muntrar upp. Det har visat sig att en av bagarna som jag trodde flörtade med mig och som jag flörtade tillbaka lite med, han ska ha barn med sin tjej.... Visste knappt att han hade tjej. Snacka om hemlig kille! Ja, ibland undrar man ju..
*Och i torsdags hade jag ett missat samtal som visade sig vara från en kille som jobbar på samma ställe. Innan jul pratade vi om att gå och träna tillsammans. (Han ser ut som värsta bodybuildern... Men förutom det tycker i alla fall jag att han är skitsnygg! Jättefina ögon...) Han fick mitt nummer. Men eftersom han inte hört av sig förrän nu, trodde jag inte att han skulle göra det. Så det var ju lite skoj!
*Och igår var jag först på dansaerobics med en jättebra vikarie. (Man blir alltid lite skeptisk till vikarier..) Sen efter var det core-träning. Oxå med en jättebra vikarie. (Fast det visste jag, eftersom jag brukar gå på hans bodypump-pass.) Vi har snackat en gång efter ett pass om teknik. Jättetrevlig och söt kille! Social som attan. Igår frågade han mig mitt under passet: Känns det i magmusklerna, "mitt namn"? Snacka om att jag blev förvånad. Vi har inte presenterat oss för varandra! Så han måste ha läst på lappen man lämnar som biljett.. Hur annars förstår jag inte? Men kul!
Bara genom att skriva ner dessa små roliga händelser, känns det faktiskt lite lättare.
Pratade med mamma idag om alltihop.. Det är verkligen bra att prata. Man märker hur fort de egna tankarna kan göra en riktigt låg. Mycket bättre att prata!
Behöver du oxå nåt att skratta åt? Kolla in detta you tube-klipp: http://youtube.com/watch?v=ydeg4OddjtA
Skrivet av skorpion, 2008-01-26 19:57
Skönt att höra att du försöker leva ett så "normalt" liv som möjligt.
Vet att det är svårt när man saknar någon.
Ta hand om dig!
*Hur funkar coreträning? Funderar på att börja med det på friskis och svettis. Kör redan spinning där men det finns visst kombinationspass spinning - core*
Skrivet av byron, 2008-01-28 13:14