En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

sommarstark

Den värsta tiden i mitt liv

Lägger upp allt jag skrev för ungefär 2 månader sen. Är starkare nu och jag känner att jag är redo att berätta. Vägrar känna mig som the bad guy resten av livet. Det var inte bara jag som gjorde fel.

Inlägg 1
För några veckor sen satt jag på ett café med en kompis. Vi satt å pratade om hur bra vi hade det, om hur vi hade fått det så bra ordnat för oss i livet. Vi satt å pratade om våra bananskal. Lägenhet inne i stan, jobb direkt efter studenten, börja plugga. Jag sa att det inte kan vara såhär, att det inte kan vara på riktigt. Snart kommer nåt gå fel, det vet jag. Sen gick det fel.

Inlägg 2
Jag önskar att vi kunde sitta där på Söderstadion och kolla på matchen. Att vi kunde sitta där för alltid. Det spelar ingen roll hur kallt det var eller om matchen tar slut. Jag vill bara vara med dig. Jag vill bara hålla din hand. Önskar att det gick att vrida tillbaka tiden och att det aldrig hänt.

Du kom in och kallade mig billig, ringde till min syster och sa till henne att hon hade stans billigaste syster.
Du kastade runt mig i lägenheten, kastade ut mig i trappen när jag bara hade mina trosor på mig. Jag lyckades ta mig in och få på mig mitt linne och ina stumpbyxor. Sen slängde du ut ut resten av mina kläder i trappen. Jag var så rädd att jag bad dig att inte slå mig då spottade du mig i ansiktet och sa att det vore bäst för alla om jag tog livet av mig.

Du kom in till mig på jobbet och förnedrade mig ännu mer. Sa att du önskade att du kastat ut mig genom fönstret istället för genom dörren. Fortsatte snällt förklara för mig att vallbybron ligger nära och att det bara är att hoppa.
Jag trodde att det skulle bli bättre om vi pratade. Jag förstår inte varför jag går med på att prata med dig. Det är bara ett sätt för dig att få skrika på mig mer. Att få hata mig och förnedra mig.
Ändå vill jag vara med dig. Trots att du aldrig mer vill se mig. Trots att du vill se mig död.

Trots de misstag jag gjort och mina lögner så förtjänar ingen det här. Ingen förtjänar att känna sig så kluven och så vilsen. Jag förtjänar mycket, men inte det här.

Inlägg 3
Nu är det onsdag igen. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta här och förklara varför onsdagen den 4 april förändrade allt. Men det är det enda sättet att överleva...

Jag trodde att jag hade ordnat allt, att jag började hitta mig själv i all röra och äntligen kom på egna fötter. Efter nästan 20 år av försök att hitta sig själv med obeskrivliga motgångar och plågsamma tankar, hade jag börjat förstå vem jag skulle vara. Trodde jag.
En kväll, en natt, och jag förstod ingenting längre. Jag förstod inte vem jag var, vad jag hade gjort, hur jag skulle förklara. Det går inte att förklara. I sann Winnerbäck-anda levde jag vid en brant med ena foten över kanten, och trodde att jag kunde stå där och balasera och hålla balansen, och inte falla.
Men jag liksom snubblade till, höll fast mig i kanten ett tag, tills jag sakta men säkert mötte marken och nu kämpar jag för mitt liv.

Jag är den som är den. Jag är den som sårat den jag älskar mer än jag älskar mig själv. Jag gjorde nåt som jag aldrig kan ta tillbaka och kommer att få leva med resten av mitt liv. Jag föraktar allt jag gjort och har gjort dig så illa att jag inte orkar leva med det. Hur kunde jag? Varför? Det var inte värt det. Inte för en enda sekund att det var värt det. Det var en vilsen jag som trodde att jag förjänade nåt bättre, som inte såg vad jag hade.

Visst det har inte alltid varit en dans på röda rosor. Ibland har det varit jättejobbigt och jag har känt mig ouppskattad, övergiven, jätteliten och att jag inte haft någon makt över oss alls. Att allt skedde på dina villkor och enligt dina ideal och tankar. Du sa att det här var anledningen till att vi hade de som de va. Jag tog det som att du nånstans visste eller trodde att det kunde ta slut närsomhelst. Var det därför du tog tillbaka nycklarna, eller städade ur mina kläder ur garderoben, eller städade ur korgen i bokhyllan från alla mina små saker, som du i allra första början sa att du älskade att ha runt omkring dig. Små spår av mig som du nu med jämna mellanrum städade undan. Jag kände mig inte lika välkommen längre. Jag blev mer och mer nogrann med att få med mig allt hem, och inte lämna mig kvar. Bilden från min student satte jag på kyskåpet men oftast satt det nån annan lapp framför. Jag fanns liksom inte riktigt. Jag vet inte om du inte ville vara hos mig för att jag bodde i andra hand och inte hade så mycket möbler och en liten tv, men om du hade velat vara hos mig hade jag velat ha dina saker överallt. Jag hade velat ha dig överallt. Vårat förhållande blev mer som en vänskap ibland. Vi träffades men den glöd som funnits förr var som borta. Jag försökte men ibland kände jag mig bara undanknuffad. Tillslut orkade jag inte fokusera lika mycket på oss utan försökte lägga fokus på mig. För att på så sätt kankse hjälpa oss.

På söndagsmorgonen 1 april hade jag funderat och visste inte riktigt vad jag ville med oss. Jag hade så mycket tankar i huvudet. Vi åkte till stockholm och jag hade en helt underbar dag. Vi gick omkring på stan, kikade fotboll och allt var bra. Det var du och jag. Sen kom vi hem och allt var som bortblåst. Jag sa att jag kanske skulle gå hem och väntade på att du skulle be mig att stanna. Men du sa inget. Så jag gick hem.

Sen blev det onsdag och jag raserade allt, jag var otrogen. det blev torsdag och jag sa att jag behövde tid för mig själv och jag ljög. Fredag och jag gjorde allt värre. Lördagen finns inte och Söndagen blev mer lögner. På måndagen stack jag en kniv i ditt hjärta och du visade en sida som jag inte trodde fanns. På tisdagen kom allt fram och nu finns inget mer att säga. Förutom förlåt. Ett ynkligt patetiskt förlåt som inte betyder nåt i dina öron.

Jag hatar det jag gjort och jag kan aldrig göra något ogjort. Du sa att du kan gå vidare för du har folk som hjälper dig ta dig igenom det här. Jag har folk som hjälper mig som alla säger samma sak. Att det jag gjort är så fel men att jag måste stå upp och gå vidare. Att jag inte får rymma från verkligheten. Dom säger också att det du gjort och sagt till mig är helt oacceptabelt och en del av mig håller med, den andra delen tycker precis som du.

Jag äter inte längre. Har man en gång haft anorexia så är det just såna här situationer i livet som gör en dålig igen. Efter ett tag så känner man inte hungern längre. Man vet att man måste äta men förtjänar det inte. Det är ett fysikt sätt att straffa sig själv som ger resultat väldigt snabbt. Imorse kunde jag inte ta mig upp ur sängen, för det fanns inga krafter kvar. Jag ringde och försökte på enklaste sätt förklara varför jag inte kunde komma och jobba idag men det finns inga enkla sätt att förklara. Jag ringde till ätstörningsteamet på centrallasarettet igen. Trodde aldrig att jag skulle prata med dom igen. Men jag vill inte bli så dålig som jag var förut. Jag vägrar se ut så. Jag vägrar må så dåligt igen. Det var ett steg som fick mig att röra mig i rätt riktning. Vi får se vad som händer. det är ett steg framåt och tre steg bakåt.

Det enda sättet för mig att komma på fötter igen är att prata, skriva. Jag tar fullt ansvar för allt jag gjort men jag tar inte mer skit. Jag kan inte ta mer skit. Även om en del av mig känner att jag förtjänar det så finns det lite hopp kvar inom mig som skriker att jag också mår dåligt. Jag är också sårad. Jag vill kämpa för mitt liv.
Om du låter mig överleva det här så gör jag allt jag kan för att hjälpa dig, om du låter mig.

Skrivet av sommarstark, 2007-06-18 12:34

även om man blir sårad så har man inte rätt att bete sig så..
det är inte kärlek, det är att man tror sig äga någon och behandlar den som en sak.
hoppas du kommer över det här och träffar nån vettig människa i stället..

Skrivet av satungen, 2007-06-18 18:15

Vet inte hur jag hamnade på den här sidan, men blev starkt berörd av det jag läste. Kraft. Jag vill ge dig kraft. Tro på att du är stark nog, alldeles själv, så kommer du igenom det här. Jag har varit i den här situationen sjäålv, både som ge och ta, och jag svär på att det är en overklig situation hur du än ser på saken. Skippa skiten. Glöm. Gå vidare.

Skrivet av Staffan, 2013-03-04 05:34

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?