christoffers blogg
Vad är egent ligen lite? Och hur mycket av det krävs?
Hur länge har inte min cyniska slogan vart att det skulle krävas så lite, för att göra allt så mycket bättre? Jag har använt den i flera år känns det som, vilket i sig blir till någon sorts paradox. För om det så länge krävts så lite, borde jag väl ha lyckats uppnå just det där lilla som behövts för att göra allt så mycket bättre. Eller? Om det nu var så svårt att uppnå just den där lilla förändringen så måste den antingen vart mycket mycket större och svårare att rubba än jag trott, eller så otroligt liten att den knappt går att hitta.
Ja, nu verkar det ändå som att jag till slut lyckats flytta både det största av allt stort och samtidigt satt nålsudden mitt i det minsta lilla på samma gång. Men trots det så vet jag inte om det egentligen blivit särskilt mycket bättre. Annorlunda - ja, men bättre?
Däremot började jag ikväll fundera över hur lite som också krävs för att göra allt så mycket svårare. Allt började med att jag hade jag lovat att rensa min gamla telefon för att kunna låna ut den till en bekant. Men om man som jag lever sitt liv via mobilkalender och sms, och dessutom har en gravt nostalgisk ådra blandad med en samlarmani så är en dagbok av möten, påminnelser och ett uppslagsverk av sms inget man tar lätt på. Efter minst fyra timmar av konstant arbete med att få telefonen och datorn att prata med varandra för att rädda undan denna skatt av minnen gav jag upp och insåg att jag helt enkelt får sätta mig och radera allt.
Man kan ju tycka att det även för en cynisk romantiker som mig egentligen inte borde vara särskilt omvälvande att tömma en gammal telefon på skräp. Men oj vad jag bedrog mig.
För varje sms och kalenderpost som ritades upp på den där irriterande lilla skärmen så spelades filmen om "mitt liv som christoffer" upp i mitt huvud.
Allt inleds med sms'et som direkt får mig att minnas den stormiga och svidande sommaren 2004. Meddelandet visar kompromisslöst upp där den underbart vackra kyssen i tvättstugan som inledde mitt livs starkaste förhållande med att svepa mig av fötterna fullständigt. För varje bokstav i varje meddelande jag uttalar inne i mitt huvud så målas minnena upp på baksidan ögonlocken och allt det där som jag en gång kände, som lagts så långt, så långt ner i känsloarkivet tar rörposten rakt upp i huvudet och in i hjärtat.
Nästa meddelande skickar handlingen bort från mina somrars paradis, till en kylig decemberdag då jag för första gången fick höra de klassiska och magiska tre orden som kan få vilket hjärta som helst att stanna i sina spår. Så fortsätter det, med axplock och guldkorn ur ett förhållande som tycks ha varat hela mitt liv.
Stjärnglans över obeskrivlig lycka varvas med de mest hjärtskärande och tårfyllda bekännelserna, livsförändrande framgångar kontras av konstateranden av total uppgivenhet.
Och en efter en, försvinner dom. Varje bevis på vad vi en gång känt för varandra, alla vackra saker som vi sagt och spåren som visar hur vi tänkte... en efter en går dom upp i rök från den den där ilsket skimrande skärmen, lika fort som dom en gång ritats upp - för allt skulle ju raderas... och det slår mig, vilken vidrigt, perfekt poetisk liknelse hela den här processen är. Det är en sån obehagligt exakt metafor för vad som händer i verkligheten, utanför den fåniga telefonens lilla begränsade medvetande..
När det där vackra och unika meddelandet till slut raderats, så vet jag att jag förmodligen aldrig mer kommer att kunna plocka upp den där exakta formuleringen igen. Jag kommer aldrig att minnas det exakta klockslaget, eller precis rätt datum. Kanske kommer jag inte ens att kunna plocka upp känslan som bars med just den där fraseringen heller...
Kanske är det det som skrämmer mig mest, att alla de här minnena bara kommer att slutförvaras från och med nu.. eller kanske till och med försvinna? Samlaren i mig får en hjärnblödning av blotta tanken och den cyniska romantikern skruvar upp kristofer åström i stereon och vägrar släppa taget, trots att han vet att det är oundvikligt och omöjligt att hålla fast i vid alla känslor...
Hur obehagligt det än är så måste jag ju lik förbannat rensa i den här högen av minnen, oavsett om dom ligger i en gammal nokia eller i botten av mig själv.
Och då är jag tillbaka där jag började. För i dagsläget vet jag inte om det är just det här "lilla" som krävs för att göra allt så mycket bättre.. eller om det snarare är så att det här är den lilla sak som kommer göra allt så otroligt mycket svårare.
För nog är det betydligt lättare att bara kasta telefonen i en låda och låta den ligga, istället för att konfronteras med varje stavelse, varje nederlag, kärleksförklaring och minne som nedtecknats.
Men å andra sidan... om jag aldrig rensar så kommer jag aldrig kunna låna ut heller. För vem vill låna något som är så till bredden fyllt med gamla minnen att man inte kan lägga in något själv däri?
Skrivet av stoffe, 2008-11-07 02:49
Kommentera: