Lol!

När jag blir rädd tappar jag förmågan att tänka logiskt. Det är som att några kopplingar i hjärnan blir fullständigt funktionsodugliga, stänger av och skriker "NEPP, vi tänker INTE funka normalt nu! Pilutta pilutta!".

Jag åker till Australien och Nya Zeeland den 3 oktober. Jag tog beslutet. Jag bokade resan. Jag betalade resan. Jag bestämde helt själv hur länge jag ska vara borta. Helt själv gjorde jag de här grejerna.

Och nu undrar jag varför stackars lilla jag blir deporterad från landet? Varför får inte jag vara hemma i Sverige som alla andra?

Samtidigt som jag faktiskt vill åka, så är jag så fullständigt skräckslagen att jag liksom glömmer att det är jag som tagit det här beslutet. Till och från vill jag ha någon att ställa till svars. Grina ut i kvällspressen. "Vem ska ta ansvar för det här nu då?" och en bild på mig med ypperligt tragisk min och flygbiljetterna i högsta hugg, och nån grävande journalist som hittar nån stackare att ställa till svars som säger "Givetvis en mycket beklaglig situation, vi ska se över rutinerna för de här besluten."

Jag tänker också att när jag kommer hem så kommer ingen att finnas kvar. Jag tror på fullaste allvar att alla invånare i landet kommer att vara utrotade eller att alla mina vänner ska ha glömt mig eller, ännu värre, säga "Du skulle ha kommit förr!" och så får inte jag vara med och leka. Därför letar jag anledningar att göra mig osams med människor jag tycker fantastiskt mycket om. Människor jag inte tycker om också. Och samtidigt som jag vill ha alla fantastiska människor hos mig tjufyrasju så skiter jag i att svara när de ringer eller skickar sms. Ack, logik!

Som sagt. Jag förlorar förmågan att tänka logiskt när jag blir rädd. Därför skriver jag det här. För att liksom rationalisera med mig själv. Rationalisera det mest irrationella jag kan känna: rädsla.

För att jag förstår ju att det är jag som har tagit det här beslutet. Jag tror på det ni säger: att jag kommer att vara med om ett helt fantastiskt äventyr. Att jag kommer växa som människa, bli tuff och världsvan och allt det där. Jag tror att ni som finns här idag, ni kommer finnas kvar om fem månader också. Herregud. Fem månader. Ynkligt att bli så desperat, förvirrad och rädd för fem månader. Den 15 maj, för exakt fem månader sen, var jag på mitt livs första lajv. Vad har egentligen hänt sen dess? Inte så mycket, i ärlighetens namn. Det är klart att dagar går att fylla, men på det stora hela, livsomvälvande planet, har inte så mycket hänt.

Och när jag kommer hem, om fem månader, så är det antagligen väldigt väldigt lite som är förändrat. Någon kanske har blivit ihop, blivit gravid, blivit singel, blivit gift, blivit ett år äldre, blivit lite fulare, snyggare, smalare, tjockare, dummare, smartare, bättre på att dansa... men på fem månader hinner ni inte upphöra att existera allihopa. Ni hinner inte bli någon annan. Inte jag heller.

Och jag kommer hem! Det glömmer jag också. Jag kommer att komma hem igen. Det är inte för alltid. Det är så lätt att tappa perspektivet. Som att sluta se mig själv i ett större perspektiv. Jag upplever mig själv som en isolerad företeelse just nu. Som att jag inte är förankrad i mitt liv. Men det är jag. Fem månader på öppna vatten kommer inte att ta bort mitt sammanhang här hemma.

När jag kommer hem är det början till vår. Isen kommer att smälta, träden bli grönare. Folkligt värre kommer att ha nya ansikten som jag kommer att få förmånen att dansa med. Gamla välbekanta också. Det kommer bli Ransäterstämma och spontana danskvällar på djäkneberget.

Vad skönt. Att faktiskt få lite magkänsla på verkligheten igen. Att de där kopplingarna i hjärnan slutade strejka. Att få styr på tankarna.

Nu ska jag ta tag i den där att göra-listan. Strukturera. Beta av. Det ordnar sig. :)

Skrivet av sugarmama, 2010-09-15 22:36