Lol!

Alltså, jag funderar på det där ibland. Var går gränsen mellan ärlighet och hänsynslöshet? Och när är man egentligen oärlig? Exempel: Jag är lite tjock, och skulle behöva banta lite, men det får man liksom inte säga, för det är skamligt och fy och usch! Träna och äta hälsosamt ska man göra, för att må braaaaaa, för att vara fresh! Men jag tycker ärligt talat att det är rätt trist att träna, och om jag tränar gör jag det för att jag är lite tjock och behöver banta. "Nej nej, inte är väl du tjock? Det har jag inte sett! Lite sådär gosig är du, men nej, du är inte tjock! Inte!" Det är ju ljug och lur AB! Jag ser ju själv hur jag ser ut, jag känner ju att brallorna börjar strama ordentligt i midjan. Varför är det så jävla fel att vilja träna och äta vitkål för att bli snygg? Om jag kunde få välja skulle jag inte träna, äta vad jag kände för och ändå vara smal. Men nu är det ju inte riktigt så det funkar.

Jag kan också tycka att det blir grymt obekväm stämning när man liksom inte vågar uttala det som avviker, när en företeelse uppenbarar sig som är onormal, men man låtsas som att allt är normalt. Exempel: En bekant till en bekant är förlamad i en arm. Det är inget sådär som man reagerar jättemycket på, men han hälsar med fel hand ochlite sånt där smått. Jag gick omkring jätteobehaglig till mods, ingen sa nåt, och jag såg ju att nåt inte stämde. Tillslut frågade jag vad som hade hänt, och han berättade. No biggie. Det som blir jobbigt är ju när alla blir så jävla skitskraja för det onormala att vi inte låtsas om det och så blir alla skitnödiga, för TÄNK OM nån säger FEL saker.

Och nu kommer säkert en väldig massa folk reagera på mitt användande av orden normalt och onormalt. Jag hävdar att det normala, normen, är det jag är van vid eller den mest förekommande företeelsen i ett visst sammanhang , och det onormala, det som avviker från normen, är sånt jag inte är van vid eller den minst förekommande företeelsen i ett visst sammanhang. Jag säger inte att det är bra eller dåligt att vara normal eller onormal. Vi är ju alla mer eller mindre normala eller onormala i vissa sammanhang. Exempel: Jag är ensam kvinna i ett rum med 20 män = jag är onormal, jag avviker från den just nu rådande normen, att vara man. Och sen kan vi dra i gång världens diskussion kring detta ur genusperspektiv, hetronormativa perspektiv och vad du nu vill. Men det känns onödigt, eftersom vi i grund och botten säkert tycker samma. Eller så avviker nån utav oss från normen, och då är väl det också helt okej!

Jag har vänner som hävdar att dom är ärliga när dom berättar för mig att jag gör fel val i livet, exempel: När jag och min före detta sambo bestämde oss för att flytta ihop å hade jag en vän som var väldigt snabb på att berätta för mig varför det var fel, och vilket misstag jag gjorde. Jag upplevde det som väldigt hänsynslöst, eftersom hon gav mig sin åsikt paketerad som sanning, med motivationen att hon bara var ärligt. Det är jävligt viktigt att skilja på sanning och min åsikt. Och jag tycker den satanistiska levnadsregeln: "Ge inte åsikter eller råd såvida du inte är tillfrågad" är helt fantastisk. Behöver det här verkligen sägas av mig? Behöver det här verkligen sägas just nu? är en annan väldigt bra måttstock på hur jag bör agera. Det är ju bara att lyssna på magkänslan. Jag har blivit bättre på att säga ifrån när folk ger mig sina åsikter, förklädda till sanningar, och detta är skadligt för mitt välbefinnande. Eller som jag brukar säga: Har du inget snällt att säga kan du vara tyst!

Dravel dravel. Ibland är det skönt att få filosofera ostrukturerat.

Skrivet av sugarmama, 2009-08-01 13:53