tasteofmetals bloggis
aaah... Jag suckar och sitter ner i min soffa och öppnar en cider och kollar på lite tv. Ah, gud va skönt att vara hemma, nu ska jag ha kul till motsatt till de jag hade i usa. Eller? kommer jag ha det? Faktumet är att jag inte tror jag hade nått liv innan jag åkte, och jag tror fortfarande att jag inte har nått att leva för nu. Kanske om jag bara orkar lite till så hittar jag något värt det, något värt att hålla sig levande för, något värt att dö för. Ibland undrar jag om det skulle vara bättre om vi inte hade flyttat. Vad skulle ha hänt? Skulle jag har mött någon vid nu? skulle jag kanske ha gjort något värdigt för världen? säkert inte. Men jag skulle inte tvivla på att jag skulle ha levt ett annat liv. Just nu, i denna minut skulle jag ge vad som helst för att känna smärtan av ett brustet hjärta bara för att känna någonting.... men jag känner inte det. jag känner inget, jag är.... tom. jag har inget som gör så att jag fortsätter att gå, inget mening att orka med...
Visa hela (1 kommentar)
Fy fan, två dagar kvar... Sen är det borta till Neverneverland. Eller ja, nära nog. Usa kanske underlättar dig att förstå. GUD va kul jag kommer ha. Träffa massa släktingar som minns mig fron när jag va circa 20cm, kommer snacka om "de gamla goda dagarna" med mamma, jag kommer bli skiten i totalt... Eller så blir det så att jag får för mycket uppmärksamhet. Jag hatar att få mycket eller lite av något. Men något... Något djupt, djupt inne i mig håller mitt tro levande. Mitt tro att jag kommer ha kul, åtminstonda för ett dygn, en timma, en minut eller en sekund varje dag... Jag vet inte om det är Naiviteten i mig som talar, eller om jag håller på att konvertera till en halvt-glad halvt-depressiv fjortis. Jag vet bara att jag vill vara med de som betyder mest, inte de som jag inte ens vet vad jag betyder för dem. Jag har inga problem med att vara hatad. Absolut inga problem. Jag har däremot problem med folk som låtsas att de tycker om mig, när de igentligen vill bara ta mitt huvud...
Visa hela (2 kommentarer)
Nä, jag skär inte mig själv. Nej, jag vill inte döda någon. Och nej, jag har inte ingen att älska. Jag är bara självmordsbenägen och vill slå någon tills deras ansikte krossas. Jag vill känna att någon älskar mig... Men ingen gör det. Och det gör ont, allvarlig, seriös, flytande smärta som inte går bort. Jag satt idag framför datan och bara stirrade på min pappas vassa arbetskniv. Jag drog mina fingrar över dens osterila, skarpa kant och hoppade till när jag hörde ljudet av att någon skickade ett meddelande till mig på msn. Just nu sitter jag här och undrar om hon var det enda som hindrade mig från att ta slut på mitt eländiga, värdelösa liv. Och ännu värre, så undrar jag vad som hindrar mig nu när hon är borta. Om ni känner er för att skicka meddelanden som det står hur mycket ni önskar att jag inte mådde såhär, så bry er inte om det. Däremot så är jag öppen för att ha någon att prata med. Känner ni för...
Visa hela (0 kommentarer)