the_madwoman_in_the_attics bloggis

Min lillasyster som jag älskade finns inte kvar. Istället har ett anorektiskt, sönderstressat och sorgset nervvrak tagit hennes plats. Det är sant att i puberteten bryts man ner som flicka. Den glada unge som brukade sitta vredvid mig vid matbordet och äta direkt ur såsskålen är borta. Den neurotiska tonåringen äter nästan ingenting. Mamma gör eller märker ingenting. Det är en enorm besvikelse när man märker at ens föräldrar inte räcker till. Jag räcker inte heller till jag borde göra något, men jag orkar inte, för jag är också ett nervvrak fast på mitt utåtagerande, aggressiva sätt. Jag kommer istället stänga in mig mer och mer i den delen av huset som är "mitt" tills jag kan flytta härifrån.

och intron på communities. Men det är jag i ett nötskal. Jag kan inte sälja in mig på första intrycket. Så har det alltid varit i alla sammanhang. Jag framstår helt enkelt inte som en rolig och trevlig person första gången man träffar mig. Ja, kanske trevlig, men på ett menlöst sätt isåfall.

Ikväll efter att bestämt mig för att jag inte behöver ha ångest över the big C (som stavas både cancer och C-uppsats) bestämde jag mig för att skriva klart min senaste novell. Jag vet inte om den blev bra, men *skrivandet* i sig var en upplevelse. Jag älskade den sinnestämning som jag befann mig i när jag skrev, men är inte alls säker på att jag lyckades förmedla något alls.

Idag vaknade jag efter en hemsk dröm om att jag och pappa bråkade. Om jag hade haft anlag för att gråta i sömnen så hade jag gjort det när jag vaknade imorse. Men nu känner jag mig glad efter ett avsnitt av sex & the city plus att jag vet att jag inte ska jobba imorgon.

Jag lyckas aldrig...

Ok, första inlägget i min tredje blogg; den första utan bilder eller några som helst ledtrådar till vem jag är på riktigt. Undrar om den blir läst?

För att locka till mig läsare ska jag räkna upp lite av det jag har på min reportoar för tillfället.

Min syster har just utvecklat anorexia.

Liksom min mamma (men hon går inte ner i vikt).

En kompis som jag aldrig gillat har kanske cancer.

Jag är säker på att jag har cancer (men alla andra säger att det är hypokondri jag har)

Jag försöker skriva noveller (men är alldeles) för lat. Pågående projekt: en novell om en utvecklingsstörd pojke och hans mamma som har ett incest-förhållande, vilket uppdagas när en grotesk fisk tar lägenheten i besittning.

Verkar det hela lockande?

Jag återkommer med mer nån annan gång.