En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

fannys blogg

Have you ever felt you should be running away?

Du kan inte behandla mig hurfan du vill. En vacker dag överger jag dej, jag kommer att göra det. Det är ingen hemlighet. Som det är nu kommer jag bönande krypandes tillbaka på knä till dej - alltid - du vet att jag aldrig lämnar dej. Du kan behandla mej hurfasen du vill, och ändå finns jag där. Du vet det. Du vet att jag aldrig släpper taget om dej, jag är din svans. Jag kommer alltid tillbaka.

It could all be so simple
But you'd rather make it hard
Loving you is like a battle

And we both end up with scars
Tell me, who I have to be
To get some reciprocity
No one loves you more than me
And no one ever will

Is this just a silly game
That forces you to act this way
Forces you to scream my name
Then pretend that you can't stay
Tell me, who I have to be
To get some reciprocity
No one loves you more than me
And no one ever will

No matter how I think we grow
You always seem to let me know
It ain't workin'
It ain't workin'
And when I try to walk away
You'd hurt yourself to make me stay
This is crazy
This is crazy

I keep letting you back in
How can I explain myself
As painful as this thing has been
I just can't be with no one else
See I know what we got to do
You let go and I'll let go too
'Cause no one's hurt me more than you
And no one ever will

Care for me, care for me
I know you care for me

There for me, there for me
Said you'd be there for me

Cry for me, cry for me
You said you'd die for me

Give to me, give to me
Why won't you live for me

Det har gått för långt, jag känner mej som dina trasiga strumpor.
Jag är trasig, hela jag har bleknat bort.
Och som du såg på mej idag, med din nonchallanta blick. Du sårade mej, vet du om att du sårar mej?
Jag är sjuk, gått hemma med feber och halsont och väntat på ett sms från dej. Plötsligt ringer det på dörren. Ja, det är du. Men du är inte ensam; Åh nej inte Alexander!
Varför ska du alltid vara så tuff inför dina kompisar, vågar du inte visa att det är mej du älskar? Varför ska du alltid trycka ned mej då, är det för att du är så himla osäker på dej själv?
Jag kunde klart inte förväntat mej annat än att bli sårad än en gång. Fick knappt en puss, du frågade knappt ens hur jag mådde..! (!!!)
Men igår när du kom hit med Ulrik för att hämta sängen var du så himla underbar, det levde jag på ända tills jag vaknade i morse. Du frågade hur din älskling mådde, du sa att du hade saknat mej. Jag var så lycklig, kändes som om lite av min sjuka plötsligt försvann!

Ena dagen är du underbar, andra dagen är du en skit. Jag pallar inte med din ombytlighet.

Älskling, det har gått för långt
Du hämtar din laddare, ser ned på mej som vanligt nuförtiden. Jag frågar om du inte kan komma hit en stund ikväll. Du säger "Nja, jag vet inte om jag vill - skoja bara". MEN JÄVLAR VILKET KUL SKÄMT, du säger sånt hela tiden, känner du dej tvingad på något sätt? bunden? vad fan är problemet?

Allt har ett slut, jag vill inte. Jag vill inte att det ska ta slut, men jag pallar inte med ditt beteende, jag vill ha tillbaka min gamla Mike! <3

Bör jag låta dej läsa detta? Kanske... kanske skulle du förstå, du tar ju inte mej på allvar när jag pratar till dej så. Ibland t.o.m ignorerar du mej. Det finns en gräns älskling, det finns en gräns när det gäller hur mycket en människa pallar med, du har snart nått den när det gäller mej. Jag skiter snart i det här. Jag tänkte att det skulle kanske kunna vara vi föralltid, men du är helt enkelt för omogen för mej som det är nu. Jag kommer inte kunna gå vidare utan dej, det är omöjligt, men jag får göra det ändå. Jag måste, för min egen skull.
Hör av dej när du mognat, när du är redo för ett förhållande på riktigt. Utan att gå bak ryggen på mej, radera dina gb:s på lunar så att jag inte ska se dem, det är så mycket smått jag stör mej på när det gäller dej. Det finns en gräns när man är otrogen, du går aldrig över den, men du ligger under och snuddar vid den då och då. Det tar kål på mej, jag kan inte anklaga dej för något. För du är så jäkla listig. Men du ska få se, mej kan man inte behandla hur som helst.

Kanske är det inte mej du drömmer om egentligen, det verkar så ibland. Gå till en liten fjortistjej istället (som du alltid spanar in som fan när du och jag är ute) och inse, efter några månader, att du nog ändå saknar mej. Men om du ska ha tillbaka mej, då ska du få kämpa, du måste förändra! Du måste visa att du är mogen att börja om från ruta ett. Om det nu inte blir så, kanske är det en fjortistjej som är menad för dej, fan vet jag. Men jag vill iaf inte ha en kille som behandlar mej som du gör nu.

Jag älskar de över allt annat, kan inte lämna dej, det går inte. Det är omöjligt, du är allt jag vill ha! <3
Du har kvalitéer som jag aldrig sett hos andra killar, men sen bakom alltdetdära så kommer den där omogenheten fram. Den tar musten ur mej.
Du är bäst, vi är bäst.
Det var så innan iaf. Jag trodde på oss. Jag kommer alltid att tro på oss, någonstans i mitt hjärta och du kommer alltid ha en av de största platserna där. Jag glömmer dej aldrig!

Kanske blir det bäst såhär. Kanske bör jag lämna dej, innan du gör det med mej. Jag orkar inte sno kring benen på dej längre, gråta mej till sömns, anpassa mej efter dej. Jag orkar inte Mike. Det finns något bättre för mej. Det finns så många andra fiskar i sjön. Du är bara en i mängden, och likaså är jag. Jag är inte perfekt, jag har brister - precis som du. Men kanske är jag snäppet mognare (?)

Vet du hur jäkla sårad jag blev, dagen då du skulle hämta mej med moppen på skolan.
Du hade dekorerat den totalt med klistermärken överallt. Snyggt, joodå. Men sen ser jag något neongrönt som lyser upp på den röda lacken. "Oj vad jag ska hångla!" Och till höger om den ett playboyklistermärke. Är det så du vill framstå, som en JÄKLA player? Jag frågade dej vem det var du skulle hångla med, du svarade mej. Men om det är mej du ska hångla med Mike, då behöver du inte ha ett klistermärke på moppen för det.
Vad gör du så för? Fanns det någon mening överhuvudtaget i det? Ibland förstår jag mej inte på dej. och är det en player du vill vara så är du en misslyckad sådan, eftersom du för tillfället har flickvän..!
Kanske förstår jag nu varför mina kompisar väljer äldre killar. men jag är inte som dom, jag dömer inte. Jag går min egen väg. Jag ville försöka, jag hade så himla mycket tycke för dej. Alla tyckte du var så liten och verkade omogen, men jag skiter väl i vad dom tycker, huvudsaken är vad jag tycker - och jag fick inte nog av dej!
Jag hittade något hos dej jag aldrig hittat hos någon annan. Jag var så himla trygg med dej, så var det i början iaf. Du var så fin, du luktade så gott och tittade så fint på mej med dina underbara ögon. jag fick inte nog av dej. Jag började älska dej, jättemycket. Jag ville vara med dej dagarna i ända.

Men en dag bara sa det poff. Det var efter att du träffat Johan och dom, och börjat festa på riktigt med mina kompisar. Du fick ett helt nytt liv. I början älskade jag att festa med dej, men sen tog du efter Johan, och hans attityd.
Du vet att jag föredrar killar som inte röker - du börjar röka. Du är inte ens beroende... du gjorde det trots att du vet vad jag tycker om det. gör du det för att trotsa mej på ngt sätt? Du tyckte väl inte det var gott ens? Innan var du typ emot det och tyckte att det var onödigt. Jag blev så grymt besviken. Fanns det någon som helst mening i att göra det? NEJ. och om det nu fanns det, så vafan förklara det för mej?! Det var bara så jäkla omoget.

Du började dricka, jag drack också, en gång fick du ta hand om mej när jag drack för mycket, men vet du varför jag drack så mycket? Du strulade med en tjej rakt framför ögonen på mej, okej det var din kusin, det var elina. Men det var typ i början av vårt förhållande så det kändes inte alls bra. Jag vet att det aldrig kommer bli ngt mellan er, men hade du uppskattat om jag hade strulat med min jämnåriga kusin Henrik rakt framför dina ögon - skulle inte tro det va? Det gjorde så jäkla ont. Du har sårat mej så många gånger. Det har jag med dej också, det vet jag, men du säger aldrig till när jag gör fel? Varför? Jag vill förändra om det är något du inte gillar hos mej..! Eller om jag varit elak, jag vill be om ursäkt. Jag hatar att såra folk.
Hur många gånger har jag fått ta hand om dej på fyllan förresten? Tjaa... 3 gånger kanske? Tycker du det finns någon som helst rättvisa i det? Och vad jag fick till svars varför du alltid drack så mycket var bara "men dumpa mej då!". Att du inte kunde förändra, jag åt p-piller, kunde inte dricka så mycket för jag ville inte riskera något. Du och jag hade varann, kunde du då inte hålla dej på min nivå en endaste gång? Sen på Saras fest var det ju bättre, men jag hade redan tröttnat på att festa med dej, kände att det inte fanns någon mening i det, hur kul hade vi egentligen? Jag hade roligare utan dej.

I början kom du med rosor till mej, du ställde alltid upp för mej, en gång ville du dessutom köpa ett par jeans till mej, men jag sa nej. Jag tyckte inte du skulle lägga ut så mycket pengar på mej. När jag fyllde år kanske? Men inte utan anledning. Jag fick världens finaste sms av dej, alla var avundsjuka för att jag hade en så underbar pojkvän, jag var lycklig, du var lycklig, det vet jag.
Men nu, inte ens när jag gått upp tidigt för att göra frukost åt dej på vår halvårsdag är du tacksam. Du vänder på dej och försöker somna om. Bra början på den dagen..! Men jag tänkte att jag inte kan hänga upp mej på minsta lilla. Jag började ignorera skiten du kastade på mej. Och jag började tänka innan jag sa något till dej, jag tänkte om och om igen så att du inte skulle bli sårad. Shit som jag anpassade mej. Nu var du stolt va? Du hamnade i överläge, jag lät mej tryckas ned. Jag trodde aldrig jag skulle låta mej själv sjunka så lågt.
Du är så rå ibland Mike. Som när vi för någon dag sedan skulle säga hejdå på stationen och pussades och så, sen plötsligt sa du "jag vill inte ha dej mer fanny". Den tog, fan vad ont det gjorde. Tre sekunder senare skrattade du och sa att du skojade "vad tror du älskling, klart jag skojar". Det var inte roligt, du skojar om sånt hela tiden, inte konstigt att jag blir osäker på dej...
Jag gick därifrån, och istället för att komma efter och säga att det var dumt av dej fnyser du åt mej "skit i det då...". Varför kommer du inte efter, varför tröstar du inte när jag behöver dej? Det är ju det jag vill, är det så mycket begärt? Varför erkänner du aldrig när du handlar fel? Du är inte perfekt, du har dina brister (och likaså jag!), och det är okej. Men när du sårar mej kan du väl åtminstone be om ursäkt? Det är så jäkla självklart egentligen! Men fäst som jag är vid dej gör jag något av det sämsta jag gjort under tiden vi varit tillsammans, jag springer tillbaka mot dej, håller om dej och säger att jag älskar dej. När du varit så jäkla kass mot mej, hur kunde jag? Du var inte värd det då! Dessutom hade du typ dissat mej hela den dagen mer eller mindre, inte för att jag tror att du märker det själv..? Eller gör du det?

Mike, man måste vända på saker och ting, behandla sina medmänniskor som man själv vill bli behandlad. Jag har kommit tillbaka till dej hela tiden som en magnet varje gång du varit kass mot mej. Kanske är det därför du inte förstått, förstått att du gjort fel? Kanske är det därför du inte tar mej på allvar? Jag har brister jag med, men detta är bara något jag själv förlorat på.

Nu tar jag upp dina brister, jag tar upp en del av det jag tycker du gjort fel. Men inte allt. Dessutom, jag har också brister, jag gör också fel. Men jag vet aldirg när. Eftersom du aldrig säger det åt mej. Jag vill höra när jag gör fel. Men när jag tar upp saker du gör fel blir du bara så jäkla sur och väcker tankar som "det kanske är lika bra att det tar slut" eller "är jag så misslyckad?". Gör jag det på fel sett? Du berättar aldrig sånt för mej. Du är jättebra på att diskutera andras problem, men när det kommer till våra så vill du inte. Behöver du hjälp på traven? Vad vill du att jag ska göra liksom? När gör jag fel? Säg mej, jag vill veta.

Jag vet att jag sårade dej i början med "åh, där är Sebastian, Gud vad han är snygg". Jag är så icke-felfri jag också. Men jag har bett om ursäkt, jag har förändrat - jag har tänkt som fan och ångrat. Det finns ingen som är perfekt. Du måste varit jäkligt nere då, det vet jag att du var, men ändå stannade du kvar. Men det var bra att du gjorde det, för din egen skull. Jag mognade ju. Jag började be om ursäkt, började älska dej mer och mer, började ställa upp för dej i alla sammanhang. Jag hittade tillbaka till mej själv. Men samtidigt så sjönk jag på något sätt. Varför jag lät mej göra det förstod jag aldrig. Det förstår jag fortfarande inte, vi bytte roller helt enkelt. Nu är jag den gamla Mike och du den gamla Fanny. Gör du såhär för att jag ska få smaka på min egen medicin? Varför Mike? Måste du vara lika dålig som jag en gång varit? Det var okej ett tag, du har väl rätt att ge igen någon gång, men nu har det definitivt gått för långt. Skärp dej. Ta vara på vad du har, ta vara på de som älskar dej.
Jag gick iaf åt rätt håll, jag mognade ngt fruktansvärt, medan du själv blev så grymt omogen med att röka och göra mej svartsjuk hela tiden och allt var det var. Din fjortisperiod började för cirka 4 månader sedan, känns det bra nu eller?

Jag är trött på ditt beteende, det är inte acceptabelt.
Du säger att du inte kan förändra, att det lika bra kan ta slut. Älskar du mej så himla mycket då? Det känns inte så. Det sägs att kärleken övervinner allt, men jag börjar tvivla... snart ger jag upp. du är hopplös! Jag kan gå vidare, det kan vi alla, man klarar mer än vad man tror.
Men jag hoppas att om det skulle ta slut mellan oss att du fortfarande hälsar i skolan osv, det gör man av ren hyfs Mike. Men du säger att du antagligen kommer att ignorera det, även ett tecken på omogenhet...

Jag hoppas att vi någon gång i livet hittar tillbaka till varandra, jag tror att om du får mogna lite så kommer du bli en himla underbar människa. Men det är något jag inte kommer vänta på. Det får du göra för dej själv. Jag finns här, det har jag sagt förut, jag kommer alltid att göra det på något sätt Mike. Jag ställer upp för dej, och hoppas att du gör det samma för mej. Sa vi inte att vi skulle ringa varandra när vi var 25? Kolla läget liksom, kanske träffas.
Jag skulle mycket väl kunna leva livet ut med bara dej, utan att ha sex med någon annan. För jag älskar dej något fruktansvärt. Men med denna omognaden fungerar det inte i längden. Jag är så osäker på dej. Och det känns som om du döljer saker för mej. Dessutom gör du ingenting för att övertyga mej om att det inte är så. Så då känns det inte lönt, kanske spelar det ingen roll för dej om vi fortsätter eller ej.
Jag förstår mej inte på ditt beteende, häromdagen låg du och grät i mina armar och bad mej om att aldrig lämna dej, att du ville dö med mej och ha familj med mej. Dagen efter är du precis lika känslokall igen. Det är det som gör mej så osäker. Jag blir sårad. Du sårar mej hela tiden. Jag vill ha en kille som behandlar mej bra i vått som torrt. Du har många fina sidor jag inte kan vara utan. Du är så himla gosig och underbar och det finns ingenting underbarare än att bara ligga intill dej på nätterna och lyssna på dina andetag. Då spelar inget annat någon roll. Bara du och jag. Tiden stannar. Jag älskar dej. jag vill att det aldrig ska ta slut. Men allting har ett slut och vi båda behöver mer erfarenheter innan vi binder oss. Det blir nog bäst såhär tror jag. Kanske hittar vi tillbaka till varandra en vacker dag?
Jag hoppas att du tar detta till dej och tänker. Jag hatar din nya "chagong". Du är inte sån egentligen, det vet jag. Din playiga attityd - viffsa bort den för fan! Ingen tjej vill ha en sån kille, Johan är ingen bra förebild, tvärtom.

Jag gråter nu när jag skriver detta. Det är jättejobbigt, men jag kan inte gå vidare såhär Mike. Jag mår dåligt av vårt förhållande som det är nu. Jag är osäker och jag är rädd. Man ska stärkas av ett förhållande. Det gör inte jag som det är nu. Men jag älskar dej, det är därför jag kämpat och det är därför jag inte lämnat dej. Se det inte som att jag lämnar dej nu heller. För jag älskar dej fortfarande. Mer än någonsin. Du betyder så otroligt mycket för mej.

Skrivet av vilija, 2006-09-13 17:46

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera det här inlägget.