En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

xXThisPainXxs bloggis

Helvete.

Jävla skit.
Varför måste allt vara så jobbigt?
Paus med pojkvännen , starka känslor för Cookie .
Jag vet inte vad jag ska göra.
Rymma igen?
Inga pengar , annars hade jag åkt till min kaka.
Det är skit här hemma , mamma bara skriker.
Vi kanske ska flytta , ingen bryr sig om mig och mina tankar.
Ärr , sår .
De blir fler , mamma frågar inte ens om mina armar.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Vill bara bort från allt.
Kan ingen förstå mina problem?
Dessa blodiga människor som vägrar försvinna , dom förföljer mig när jag är ensam.
Dom skriker när jag ska sova.
Dom skriker så fort allt blir tyst.
Jag tänker på tibo jävligt mycket.
Var du verkligen tvungen att försvinna?
Allt påminner om dig.
Jag kan inte ens gå på franska lektionerna i skolan längre.
Det påminner mig allt för starkt.
Så fort jag hör cancer bryter jag ihop totalt.
This pain , will never leave me alone.

Mina vänner verkar inte bry sig ett dugg längre.
Jag lovade dom inga mer sår.
Men de blir bara mer och djupare.
Förlåt..
Jag ville inte , det var dom som tvingade mig.
Skolan går skit , alla glor och viskar.
Är det mig det är fel på?
Ja det är klart det är.
Det har det varit sen jag var sex.
Då jag såg en blodig liten kille gå med mig på skolgården.
Jag minns det tydligt.
Han följde efter mig , precis som det vad något han ville.
Han gjorde ett halsband till mig , blood stog det med små pärlor.
Fröken blev arg på mig och frågade vem som gjort det.
Jag sa att det var den lilla pojken och pekade bort mot hörnet.
Fröken trodde mig inte och sa att jag skulle gå och vila.
Tack , för att du förstog.
Sen började skriken , och alla barn som retade mig.
Skrek efter mig i skolan , sa dumma saker , skrev grejjer till mig.
Då var jag extremt smal , dom kallade mig olika saker.
I tvåan var jag och min vän påväg hem till henne.
Då några kanske , sjutton åringar hade fest på åttonde våningen.
Dom skulle vara coola och styla.
Den ena killen , han med rosa hår ställer sig på balkong räcket och balanserar .
Men eftersom han är så jävla full så ramlar han.
Håller sig fast i en hand , hans kompisar hjälper honom inte.
Han faller , med ryggen före smäller han i astfallten.
Mammor nere på lekplatsen håller för ögonen på sina små barn.
Jag står där , stel och kollar.
Det sprutar blod ur hans mun när han slår i marken.
Jag minns bilderna tydligt.
Kanske är han den lilla pojken som hälsade på mig?
Han som liten.
Hans kompisar där uppe skrattar när dom ser han där nere.
Dom tog massa kort.
Att dom inte fattar vad som hänt.
Jävla fylle äckel.
Jag önskar att de var jag som föll.
Ner för åtta våningar , sen slår i marken och domm.
Mitt slut är äntligen här.
Men så blev det inte.
Det var ahn som dog.
Mitt framför mina ögon.

Det gick rykten om mig redan i trean ..

Sen var det dags att byta skola efter att jag sagt att jag itne ville sitta bredvid en tjej som slog mig.
Hon hade slöja så fröken kallade mig och min familj för terrorister?
Normalt..

Kommer till den nya skolan , förvirrad.
Spydde två gånger första dagen när jag var och hälsade på.
Fick två vänner ..
Sen i fyran började mobbingen igen.
Denna gång en annan flicka.
En mer vanlig kanske , hon slog mig inte iaf.
Hon skrev saker på min bänk , snackade skit om mig och gjorde så mina vänner hatade mig.
Tex , hon gjorde så min bästis och hennes kille gjorde slut.
Och sen stack hon och sa till henne att jag gjort det.
Hon dampade totallt på mig.
Skrek , sa dumma saker.
Utalade sig om det hon ville ha sagt för länge sen.
Tack , vilka bra vänner.
Så nu gick man där med en vän då da..
Sen i femman blev det inte lättare.
Ingen verkade bry sig om mig.
Inte mina klasskompisar , inte mina vänner och ingen lärare.
Jätte kul menar man.

När jag inte ville vara med på olika saker.
Typ hoppa twister och sånt , då förstog dom att något hänt.
Något som hänt för länge sen.
Jag blev mer och mer självständig.
Började måla hemska teckningar , som jag än idag har kvar i olika böcker.

I sexan blev det som svårast.
Har iaf fått mer vänner , tack .
Det är jag glad över , men det verkar inte som dom bryr sig så hemskt mycket dom heller.
Men iofs , jag ska inte säga det.
Dom vet ju inget.
Jag kunde inte öppna mig för nya människor.
Jag stängde in mig på rummet.
Träffade ingen.
gick bara ut när jag skulle på toa.
Åt inte , fören mamma och pappa hotade med att lägga in mig på sjukhus med dropp.
Nej tack , jag hoppar gärna över det.
Sjunk massor i vikt.
Vägde runt 34 kg , 13 år.
Sen åt jag mera.
Har innan detta inte pratat med någon " utbildad " om mina problem.
Men det blir oftast mer problem.
Det var även i sexan jag började med att " skära " mig.
Tog allt jag kunde , nålar och häftstift tex.
Srog även knogarna mot tegelväggen så allt brändes upp och blev stora kött sår.
Tror du någon frågade vad som hänt?
HAHA! Nej verkligen inte.
Ingen här hemma brydde sig heller.

Sen i sjuan , då blev problemen allt större.
Mådde sämre , sämre och allt mer sämre.
Mådde skit.
Två dagar innan min födelsedag fick jag veta att min bästa vän ligger döende på sjukhus.
Hans hjärntumör ( braincancer ) hade blivit större.
Doktorerna kunde inte göra något.
Yeeey , vilken rolig födelsedag.
Senare , 3 dagar efter jag fyllt 14 år så dog han.
Hans sista ord på jorden ekar fortfarande i mitt huvud , och kommer fortsätta.
" Jennifer , jag älskar dig " .
Farväl min prins.. Vänta på mig i himmlen.
Min gympa lärare fick reda på det och tvingade in mig i ett klassrum för att prata.
Han sa tibo , och jag bröt ihop på en gång.
SKIT lipade.
Han sa att jag kunde prata med honom.
Att jag kunde lita på honom.
Det sa mina vänner med , dom sa det till andra så fort dom undrade något.
Tack för att ni inte sa ut det hörni.
Jag började bryta ihop allt mer.
Och inte nog med det.
Klassen skulle på en " rök mojj " .
Info om tobak och sånt .
Jag har astma och så skulle vi testa en sak med rök .
Täpper igen luft rören.
Sen kommer Malin fram.
" Jennifer , det står cancer här .. Kan jag läsa det? ".
Jag nickar , och håller för öronen resten av allas texter.
Vill inte höra mer.
Någon gång efter det , kanske en halv månad.
Så hör jag folk skrika cancer och springa bort i korridoren.
Jag bryter ihop igen.
Sätter mig i ett hörn där ingen kan se mig , inte ens skolans kameror.
Gråter , gråter och gråter.
Mår skit , men går till lektionen iaf.
Dom skriker , som vanligt.
" du kommer dö , du kommer dö.. "
Men om jag dör så dör ni också!
Har ni tänkt på det?
HAR NI DET?
Era jävlar , kan ni inte låta mig vara?

Och nu , snart börjar åttan.
Efter mina vänner har läst detta kommer dom vara typ övervakande .
Kommer typ vakta mig.
Det vill jag inte , går jag iväg och vill vara ifred så följ inte efter mig.
Det blir bara värre då.

Jag gråter mig själv till sömns varje kväll.
Ser på alla fina kort sen jag var mindre än sex.
Då fanns dom inte , dom valde mig.
Till sitt offfer , varför ingen annan?
Jo just det , jag är anorlunda .
Jag är inte värd lika mycket som dom.
Jag ser inte ut som dom.
Jag kanske förtjänar det...

I want this to end.

Skrivet av xXThisPainXx, 2007-07-29 18:58

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?